Nästan 60 gäster från andra fackliga organisationer följde med kongressen. De kom från Asien, Amerika och Afrika, men framförallt från grannländerna och från andra EU-länder. Det visar att intresset för Finland och FFC är stort, men inte minst att fackföreningsrörelsen alltfort är en internationell rörelse.

Men skillnaderna organisationerna emellan är stora. En del håller kongress varje år, andra mer sällan, få dock så sällan som FFC vars kongress sammanträder blott vart femte år. En del håller på hela veckan, andra endast några dagar.

Än större är skillnaderna i sättet på vilket kongresserna arbetar. I Norge livas kongressdebatten upp av replikskiften, i Sverige av hundratals motioner från avdelningar och klubbar och i Danmark av det danska gemyt.

På FFC-kongressen är man allvarlig, motioner får bara förbunden lämna in och ingen skulle komma på tanken att falla en annan i talet.

I Storbritannien och Irland binds delegaterna i allt av förbundsvisa förhandsbeslut. Det innebär att man vet utgången av alla beslut och omröstningar på förhand. Det leder i värsta fall att man inte under kongressens gång ens kan rätta till rena skrivfel, än mindre komma med nya utspel.

Hur kongressen i det belgiska facket riktigt fungerar vet jag inte, trots att jag en gång representerade FFC där. Man hade nog tolkning, men bara mellan franska och holländska.

Språket kan även annars vara ett problem. På Irland talar man förvisso engelska, men t.ex. den engelska arbetare från Nordirland talar är i sanning inte lätt att förstå.

Endast i ett fåtal länder är det kutym att statsmakten, regeringen, framför sin hälsning till kongressen. I England var det förvisso otänkbart att högerregeringen hade haft något gott att säga om landets fackcentral ens ställa upp på TUC:s kongress. Endast i Finland (tror jag) har det blivit kutym att statsministern (oberoende av regeringens färg) kommer till FFC-kongressen. Att rikets president, olikt situationen i Finland, inte deltar i LO-kongresserna i Norge, Danmark eller Sverige beror givetvis på statsskicket.

Alla praktiska skillnader till trots är det mera som förenar än skiljer åt. Strävan att slå vakt om löntagarnas, medlemmarnas, intressen är ett starkt gemensamt drag. Men betoningarna blir givetvis olika i länder, likt Finland, Sverige och Danmark där 70–90 procent av alla löntagare frivilligt är organiserade i facket och sådana där organiseringsgraden ligger kring 10 procent. Men oberoende av organisationsgrad är frågan om medlemsrekrytering ett genomgående tema, omsorgen om den offentliga sektorn och dess välfärdstjänster likaså. Frågan om globaliseringens effekter på arbetsmarknad och sysselsättning torde ha sysselsatt alla fackkongresser jorden runt de senaste tio åren.

Ännu har ingen fackföreningsrörelse ställts inför det öde Föreningen för tuberkulosens bekämpande i tiden drabbades av. Att göra sig själv onödig.