Och det är samarbetsförmåga det handlar om. Också rent substantiellt. I förslaget till revidering av samarbetslagen föreslås en sänkning av tröskeln för vilka företag som berörs av lagen från gällande trettio till tjugo anställda. Därmed skulle en rad mindre företag som tidigare stått utanför lagens tillämpningsområde bli tvungna att inleda regelrätt samarbete med personalgrupperna.

Samarbetsförfarandet ställer inga övermäktiga krav på företagen. Formkraven är få och byråkratin överkomlig. Närmast handlar det om att i vissa situationer trygga informationsgången och ge möjlighet för olika synpunkter att komma till uttryck innan definitiva beslut fattas. Att i en trängd situation söka alternativa lösningsmodeller borde vara en självklarhet för alla.

I de flesta fall är det också så. I regel tar företagen — även de mindre — hänsyn till anställdas åsikter och för en naturlig dialog med sin personal. Ingenting har hindrat och kommer inte heller framgent att hindra, att man i små som stora företag utvecklar goda samarbetsformer. Samarbetslagen ger bara en plattform att stå på. Kloka företagare vet att ett utvecklat personalsamarbete är en viktig framgångsfaktor i affärsvärlden.

Men lagar kan inte skrivas utgående från antagandet att alla är genomhyggliga. Det är för att få pli på bångstyriga bråkmakare lagstiftning behövs. Sådana finns också i företagsvärlden och de behöver ett och annat rättesnöre att hålla sig till.

Företagarna i Finland höjer inte sitt anseende som organisation genom att motsätta sig vidgat samarbete inom företagen. I själva verket ligger det i varje företags intresse att ständigt utveckla samarbetsformerna inom företaget. Skall det vara så svårt att inse detta.

HANS JERN