Kultur är inte tillvarons guldkant för några få intellektuella. Kultur är livskraft, växtkraft. Kultur är gränsland. Där vi, i bästa fall, får färdas i utkanten av oss själva. I gränslandet — i kulturens skötesvarma floddelta kan vad som helst hända. Allt är möjligt, allt är tillåtet. Här rinner världens alla floder ut i samma urhav och i deltats bördiga slamjord gror skavande frön till växter med sällsamma frukter.

Här strålar karavan samman med polarexpedition på gyllene parnass. En blodtörstig krokodil kastar sig upp ur gyttjan och sliter lammkött i stycken. Profeter dansar i takt till skrivmaskin och tamburin.

Alla ekologer vet att det är i gränszonen mellan två ekosystem som artrikedomen är som störst. Må aldrig den artrikedomen begränsas, varken här i Svenskfinland eller någon annanstans. Bevara oss från rädslans, moralismens och den andliga fattigdomens riddare, så de inte kommer åt att skövla vår prunkande oas.

Varken jag eller någon annan lämnar några som helst garantier att de som vågar sig ut ur sin begränsning, ut ur sina övertygelsers våld någonsin kommer tillbaka helskinnade. Tvärtom jag önskar av hela mitt hjärta att ni blir tilltufsade, omskakade, förvandlade. Att något nytt biter sig fast under huden.

För vad är alternativet? Att vår kulturkaravan fastnar i behagsjukhetens, bekvämlighetens gehenna? En saltöken där människan slutligen förlorar sin mänsklighet, sin förmåga att tänka bortom sin egen horisont.

Vad är det att vara människa? Vilka är våra bevekelsegrunder? Var vattnar vi våra kameler? Kärlekens motsats är inte hat, utan rädsla. Rädsla för det som ser fult och motbjudande ut? Rädsla för det som är annorlunda.

Vår gränslandsexpedition har bara börjat…

I Finland år 2006, med 100 år av allmän (och kvinnlig) rösträtt, är det ingen som längre ifrågasätter kvinnors rätt att uttrycka sig i skrift eller tal. Meningsmotståndare kan förlöjliga, förtiga, förvanska, men själva rätten till en röst ifrågasätter ingen. Det är i sanning värt att fira!