Klimatet på arbetsplatsen har hårdnat under de senaste tio åren. En titt på tidningsannonserna om lediga platser bekräftar det samma. När man tidigare betonade betydelsen av gemenskap på arbetsplatsen och förmågan att komma överens med olika människor prioriteras idag förmågan att tolerera stress, ansvarsfullhet och ha resultatpotential. Vid sidan av ett allt hårdare arbetsplatsklimat har företagens ansvar för sina arbetstagare minskat. Bättre produktivitet och mindre kostnader är det som styr — och försämrar välmående på arbetsplatsen. Naturligtvis hittar man också företag som har insett att det på sikt är ohållbart att pressa ut det sista ur arbetstagaren. Sådana företag anser att personalens välmående och trivsel har en stor betydelse för hur företaget mår och var det blir under strecket. De företagen kallas vinnare.

Tydliga varningssignaler om hur dåligt människorna mår på arbetsplatsen finns i luften. Ökad sjukfrånvaro borde väcka såväl arbetsgivaren som myndigheterna att reagera och vidta åtgärder. Sjukdagar kostar ju en hel del både för företag och samhälle, för att inte tala om de mänskliga tragedier som det medför för den som insjuknat och hans/hennes familj. Med åtgärder menar jag inte sådana som Sveriges nya regering har presenterat — nämligen att sänka sjukpenningen. Undrar vem blir friskare av det?

Under de 100 år FFC har jobbat på har man fått många förbättringar till stånd i arbetslivet. Det kan vi vara stolta över och tänka med värme och tacksamhet på alla de fackligt aktiva som genom åren har trott på drömmar och visioner som kortare arbetsdagar, lediga lördagar, betald semester på fem veckor, bättre arbetarskydd, familjeledighet osv. Förmåner som är självklara för oss som jobbar idag — men som var stora drömmar och målsättningar för inte så länge sedan. På sextio-sjuttiotalet då arbetslivet stod inför stora förändringar var målsättningarna för arbetslivets förbättringar kanske mera konkreta än i dag. Då var också arbetstagarens deltagandet i fackligt arbete mera aktivt — man såg helt enkelt målsättningarnas betydelse för var och ens eget arbete. Vi behöver drömmar och vi har drömmar idag också, vi kallar dem kanske annat: visioner, målsättningar eller krav. Dom finns med i vårt vardagliga fackliga arbetet och ger våra strävanden angelägenhet.

Det har publicerats en lärobok om att vara en bra underordad. Arbetstagaren väntas engagera sig i sitt arbete och förbinda sig vid arbetsgivarens målsättningar, vara lojal mot sin arbetsgivare. Hur lätt nu det kan vara då man erbjuds endast snuttjobb eller man ständigt är osäker på om anställning fortsätter en vecka eller en månad. Jag undrar om författaren av boken ovan någonsin hört talas om drömjobb?

Ett annat problem är ju att det finns över 200 000 arbetslösa som drömmer om att ha ett jobb. Men det får vi återkomma till en annan gång.