Det var då det. Nu står vi där med ett nätverk av mer eller mindre dammiga snickarbodar samt ett gäng eldsjälar som vad åldern beträffar inte skulle platsa ens i den lokala ungdomsföreningen. Vad gäller ämnesval och berättargrepp lär både Hollywood och BBC sova lugnt.

Nästan lika illa gick det för lokalradion. Det talades om pigga uppstickare, om ett alternativ till den mossiga och politiskt korrekta Rundradion. Sanningen och verkligheten torde vara något mera mångfacetterad.

När det gäller den digitala tv-revolutionen, löftet om ett bredare och rikare programutbud, gick det däremot vägen. Det kan inte minst sportfånarna intyga.

Personligen har jag, kabel-tv-medborgaren, tillgång till inte mindre än fem olika sportkanaler och då räknas inte den runda radions och våra svenska kusiners i sig frekventa sändningar. För oss som gillar mera udda grejer, såsom dvärgkastning, stångtennis och bulgarisk handboll division tre, är detta en enda våt dröm.

Men det som tv-visionärerna inte berättade var att smakar det så kostar det. Och det gäller som bekant inte endast obskyra tillställningar, typ Libanon Open i brännboll (sorry, det var visst en BBC-dokumentär om israeliska klusterbomber) utan även EM-kvalet i fotboll som Canal plus minus noll köpt rättigheterna till.

Om man vill se någonting gott i allt detta skulle det i så fall vara att de som inte är uppkopplade tenderar att sitta på lokal när det drar ihop sig till match. För att travestera Lukas Moodysson (i filmen Tillsammans): hellre än bärsa tillsammans och tre pottor konjak på egen hand.

Det som de visa männen också glömde att tala om var att samtidigt som köp-tv och de kommersiella kanalerna växer i styrka så naggas public service-bolagen i kanterna.

Och man behöver inte nödvändigtvis vara svensk ministerkandidat för att stämma in i den sedvanliga klagovisan: jag vill inte betala tv-licens för programmen är så kass. Inte heller lyssnar jag på radio, skulle aldrig falla mig in. Nej, jag är blind och döv och dessutom stolt över det.

På tal om Sverige noterar jag att det blåst i knutarna på sistone – redan innan det moderata ovädret drog in över landet. I en insändare i DN, rubricerad "SVT-ledningen underminerar grunden för vår existens", bryter ett förtiotal journalister en lans för nyhets- och samhällsbevakning som enligt uppgift nu ska offras på tittarsiffrornas altare.

Ett av nyckelbegreppen i sammanhanget är de "unga tittarna". Det är deras flykt som nu ska stoppas, med alla till buds stående medel.

Men tänk om ungdomarna – och barnen, som av förekommen anledning tror att tonåren börjar i 9-årsåldern – har fel. Tänk om Bolibompa faktiskt är bättre än Disney Channel, tänk om Pippi Långstrump är hävare än Britney Spears. Tänk om.