Mot den här bakgrunden är det ytterst förvånande att arbetsgivarbossarna gör så stort nummer av de begränsade och i och för sig illegala strejker som förekommit. Finlands Näringslivs avgående ordförande Christoffer Taxell har inte försummat ett enda tillfälle att ta upp temat och hans efterträdare Antti Herlin tycks fortsätta i samma anda. Strängare straff, är herrarnas universalmedicin. Man frestas rekommendera en kurs i relationsproblematik, för det finns så gott som alltid relationsstörningar bakom konflikterna. Då hjälper inte straff, det gäller att utveckla instrument för att reda ut konflikterna, kunde relationsexperterna upplysa om.

I det närmaste roande är att herrarna helt tycks ha fixerat sig vid de illegala strejkernas procentuella andel. Det är väl självklart att procenttalet är högt eftersom andra strejker knappast alls förekommit. Om det är själva procenttalet som stör är det nog lätt fixat att få det sänkt. Det behövs bara att man ställer till med ett större antal lagliga konflikter.

Men det är inte den väg facket vill slå in på. Facket är fortfarande inställt på att söka avtal. Konflikt, strejk likaväl som lockout, är alltid ett tecken på misslyckande.

Ett tilltagande problem på arbetsmarknaden, som herrarna kunde ta sin del av ansvaret för, är olagliga uppsägningar och arbetsgivare som helt struntar i allt vad kollektivavtal heter. Det tycks bli allt vanligare att arbetsgivare gör sig av med misshagliga förtroendemän genom att helt sonika ge dem sparken och betala det vederlag som mäts ut. Det har också, särskilt inom servicesektorn, förekommit hårresande fall där en arbetsgivare själv diktat ihop ett "löneavtal" och dessutom själv bestämt vem som skall vara "förtroendeman".

Det är ju helt uteslutet att facket under sådana omständigheter skulle gå med på att utvidga möjligheterna till lokala avtal. Först måste godtycket stoppas.

HANS JERN