Anledningen är den gamla vanliga: det är billigare att producera någon annanstans. Kvinnor, som syr regnkläder i Nykarleby, betyder högre löneutgift än kvinnor som syr i andra länder. Abeko flyttar till Polen, där arbetslösheten är stor och fackanslutningen låg, 13 %.

Abeko höll ut länge, nästan fyrtio år. I februari är det slut. Risken för hjärtattack och bittra miner bland sömmerskorna anses dock inte överhängande. Avvecklingsbeskedet kom i våras så att de anställda fick vänja sig. Det var inte som i Jakobstad där tidigt på 1980-talet tobaksmaskiner gick upp liksom i rök, försvann en natt. Bortskjutsade som arbetsplatserna.

Globalisering är inget sentida fenomen. Det är snart ett halvsekel sedan den landade i våra trakter för att tugga i sig Sveriges textilindustri.

Reklammakare hade kläckt slagord "Säg Algots — det räcker!" Folk köpte byxor, tröjor och skjortor.

Snart förklingade den käcka tonen: den ena fabriken efter den andra lämnade Boråsbygden för att landstiga i Finland, framförallt i Österbotten där kommunalpolitiker bugade, byggde hallar och välkomnade Algots, Malotta, Enger, Finn-Rytz, Almedahls, Bergmark, Merkur, Gefa, Skantop, Fjällräven, Ronina, Trixon, Abeko.

Strömmen var strid, tacksamheten stor. Äntligen ett arbete — lågavlönat men i alla fall — arbete för kvinnor som inte längre fann försörjning i jordbruk och fiske.

Var inte det bra?

"Fem goda år", sade en textildirektör på en kongress, fem goda år kan man ta ur kvinnorna vid löpande bandet, sen orkar de inte mer.

Många höll ut i fem år, sen var det slut, inte alltid på kvinnornas ork men på industrins förväntade vinstkurvor i Finland.

Textilindustrin drog vidare till billigare länder, Portugal och Hongkong. Landstigningsindustrin tog den finländska textilindustrin med sig och en ryggig trötthet smög sig in i slagordet: Säg Algots — det räcker.

En del av denna historia, som hastigt drog igenom oss, finns i "Fem goda år", en bok jag inte kunde låta bli att skriva när jag märkte att kvinnorna, som berättade, inte kunde skriva själva om de ville behålla arbetsplats och lön. De måste alltså heta Inga allihopa.

Häromdan köpte jag en av de sista Abeko-regnkapporna.

Vackra varma vinterkappan provade jag i fjol i närmsta klädbutik och undrade: var är den gjord?

– Knappast i Finland för här sys inte längre vanlig konfektion, svarade den vackra expediten.

Varma kappan marknadsförs som dansk men är — det såg vi i varandras blick — sannolikt sydd någonstans, där en dagslön på Abeko i Nykarleby skulle förslå till både mat och barnvakt i dagar, veckor, kanske månader.

Nordan viner. Kappan värmer. Den var i längsta laget men för några euro blev den avkortad av en sömmerska, som vande sig vid arbetet i landstigningsindustrin för länge sedan.

Så böljar globaliseringen i vågor över jorden. Nu stiger lönerna oroväckande i Estland och i Kina. I Polen är de än så länge låga: minimilön knappt 250 euro, medellön i industrin 657 i månaden.

Nordan svider.

I gamla handarbetsskrinet finns nålar, tråd och knappar, i bokhyllan en bok med enkla sömnadsråd. Hjälper det när också kvinnorna i Polen kräver anständig lön för arbetet?

Eller står den dagen vi igen i tur för ny landstigningsindustri?