Det är upptakten till en kulturell kraschlandning som kantas av såväl insnöade evangelister som krigshetsare, bilhandlare och feministgurus som — behöver det sägas? — inte har mycket till övers för Sasha Baron Cohens (han heter så, den judiska komikern) utstuderat korkade och fördomsfulla frågeställningar.

Fräckt är vad det är, även politiskt inkorrekt (akademisvenska för sådär säger man bara inte, stryk skulle du ha), men iscensatt med en komisk skärpa som stavar till stor satir.

Alla har detta inte fallit i smaken. Trots att merparten av skämten riktar sig mot den amerikanska dubbelmoralen och trångsyntheten lär man i "hemlandet" Kazakstan ha blivit rejält förbannade. Intressant nog har filmen väckt en viss debatt även i ankdammen, ett universum där man mera sällan sjunker så lågt som att diskutera filmkultur.

Det finns trots allt viktigare debattämnen, såsom homofilpedofiler, negerkyssar och intelligent design (det var inte Gud som skapade världen, hovmästaren är den skyldiga).

Först ut var författaren Zinaida Lindén som i sin kolumn i Hbl (7/11) hävdade att Borat är både "smaklös" och "pubertal", varpå hon drog en parallell till den tyska 30-talsfilmen där judarna till en början skildrades som tämligen komiska figurer — precis som kazakhkusinen från landet, Borat Sagdijev.

Filmtyckaren Hans Sundström var inte lika kritisk (Hbl 10/11) och skyndade till den förmodat "rasistiska, anti-semitiska och manschauvinistiska" Borat-publikens försvar. Ett genomgående drag i farsen är regressionen, en återgång till barnstadiet, noterar Sundström och hänvisar till den "psykiska infantilismen" hos herrar som Jerry Lewis och Helan och Halvan.

Samtidigt konstaterar Sundström att Sasha Baron Cohen i första hand är en komiker och hovnarr, inte en korsfarare och samhällsdebattör (som vissa velat se honom). Det stämmer säkert, men jag är inte övertygad om att denna distinktion har någon större betydelse.

En komikers huvudsakliga uppgift är att vara rolig. Om han/hon/den därtill kommer sig för att rasera diverse fördomar och tabus, så låt gå. Huvudsaken är att lustigkurren i fråga får folk att skratta, att bli lyckliga, att för en liten stund glömma det vardagliga eländet.

På den punkten stöder jag mig på maestro Preston Sturges som i 40-talsrullen Sullivan´s Travels/Med tio cents på fickan berättar om en frustrerad Hollywood-regissör (Joel McCrea) som söker sig till folkets djupa led. Detta i ett försök att komma underfund med den breda publikens verklighet och (film)smak.

Av en händelse förväxlas han med en tvättäkta luffare och slängs i fängelset. Tror ni att det som hans ödeskamrater efterlyser är socialrealistiska fullblodsdramer? Nej, det som gör dem allra lyckligast är de tecknade "barnfilmerna".

Det är lite samma med Borat. Jag skrattar så jag gråter, och jag förstår inte ens att skämmas. Njajs.

TV-DRAMA
"Isabella" i regi av Anders Engström, med start på TV2/FST5 måndagen 11/12
– Finlandssvensk tevedrama växer inte direkt på träd och därför kan vi inte låt bli att spana in Isabella, en småstadsskröna om en präst (Irina Björklund) som återvänder till sina gamla hemknutar för att göra upp med sitt förflutna. Tre gånger en timme i Österbotten.

NÄTET
"Det levande arkivet/Elävä arkisto", Rundradion tar ut svängarna på adressen www.yle.fi
– Det finns en himla massa skräp på Internet men Rundradions nya bild- och ljudarkiv hör inte till denna kategori. Det är en kunskapskälla som heter duga. Några smakprov: Nikita Chrusjtjov i Helsingfors 1957, Iron Maiden på prathumör, Lasse Virén i München.

TV-FILM
"Mamma, pappa, barn", svensk dramakomedi av Kjell-Åke Andersson, FST5 16/12
– Småbarnsföräldrarna Maria Bonnevie och Torkel Petersson, med samborelationer på varsitt håll, träffas på eftermiddagsklubben och faller för varandra. Men även om handlingsbeskrivningen är i torrare laget så briserar filmen av vardag och igenkänningspotential.