Det hade varit ett gångbart rättesnöre också för Finland. Nu har man i stället valt att gå den "frivilliga" vägen. Det betyder att processen överlämnas åt lokala politiker med allt vad det innebär av lokala konflikter och godtycke. På en del håll ser man ut att komma överens, på andra håll inte. I varje händelse är min tippning den att antalet kommuner år 2010 fortfarande kommer att ligga en bra bit över 300 mot dagens drygt 400, och att vi fortfarande kommer att ha en kommunstruktur som domineras av små kommuner med ett invånarantal under 10 000. Vi har därmed uppnått slätt intet, utan fastmer än en gång skjutit problemen på framtiden, precis som vi gjorde för drygt tre årtionden sedan.

Samtidigt heter det att medborgarnas grundlagsenliga rätt till service ska tryggas jämlikt. Ord som blir alltmer tömda på faktiskt innehåll.

I östra och norra Finland finns en hel del kommuner vars situation ter sig närmast hopplös. En åldrande befolkning, förstärkt av utflyttning bland de yngre och en hög arbetslöshet plågar dessa områden.

Kommunerna i östra Finland är dessutom de sjukaste i landet. Även om man korrigerar för åldersfaktorn visar de upp sämre siffror än kommunerna i söder och väster. Det här betyder att servicebehovet är som störst där skattebetalningsförmågan ser ut att utvecklas sämst. En ekvation som i budgettider är ägnad att förorsaka många bekymmer för kommunkamrererna i dessa områden.

Det är sannolikt att en kommunsammanslagning inte är lösningen på problemen utan att det behövs mera därtill. Inte ens en större sammanslagning behöver hjälpa som enkel åtgärd, för grannarna har det oftast lika illa ställt. Lösningen på detta problem kan i princip arrangeras på flera sätt.

I de områden där det ser ut att hjälpa, kan kommunerna i princip tvingas ihop till större helheter, eller åtminstone till ett fungerande samarbete. De tyngsta plikterna kan tas om hand av den sammanslagna kommunen, eller av större helheter, så som det gjorts i Kajanalandsförsöket. I en sådan modell går större delen av intäkterna till en regional myndighet av svensk landstingstyp och används t.ex. till gymnasier, åldringsvård, bashälsovård och specialsjukvård. De kvarvarande plikterna bör kunna handhas av primärkommunerna, åtminstone under en övergångsperiod.

Om detta inte leder fram till en stabil struktur kan det i framtiden bli påkallat att ta till ännu bärkraftigare metoder, d.v.s. ordna tjänsteansvaret länsvis eller rent av nationellt på så vis att det överlåts åt en nationell myndighet.

Specialsjukvården är på väg in i en sådan utveckling att en nationell lösning sist och slutligen är det enda vettiga. Det beror, förutom på kommunstrukturen som gör att utgifterna i enskilda kommuner varierar kraftigt från år till år, även på det faktum att specialkunskapen på det området är så pass svår och dyr att upprätthålla och vårt land så pass litet att det inte går att driva en någorlunda effektiv verksamhet i alltför små enheter.

En faktor som påskyndar utvecklingen mot större enheter är den ökande upphandlingen från privata sektorn. Upphandling kräver högt specialiserad kunskap av både försäljare och köpare, och det är inte vettigt att skapa alltför många organisationer för detta i ett litet land.

Kontentan av denna blixtanalys måste bli att vi behöver större primärkommuner för att effektivare och tryggare kunna organisera närservicen bestående av grundskolor, dagvård, socialvård och hemservice. Samtidigt behöver vi något större regionala helheter för att i framtiden klara av gymnasier, yrkesutbildning, bashälsovård och långvård av åldringar. Slutligen måste vi kanske ändå flytta över åtminstone en del av ansvaret för specialsjukvården, kanske ända upp på nationell nivå.

Om kommunerna vill förbli små får de kanske i stället lov att lämna ifrån sig en del uppgifter, i jämlikhetens namn. Faktum är att servicenivån redan nu är mycket varierande och att invånarna i Grankulla betalar 16% i kommunalskatt medan allt fler kommuner överskrider 20% för samma service, eller kanske i många fall sämre sådan. Detta kan ju inte vara rätt och rimligt i det långa loppet. Det kanske kan vara värt att göra ett och annat studiebesök till Danmark under åren framöver.