Blockpolitik, dvs. oförmåga att samarbeta över den politiska mittlinjen, tenderar leda till att ett skifte vid regeringsmakten — vilket normalt sker i en demokrati emellanåt — också leder till systemskifte. Det blir tvära kast i politiken. Kontinuiteten bryts när ingen erfarenhetsbas flyttar från den ena regeringssammansättningen till den andra.

Partier är mer än en bild utåt. De har en bakgrund och sammansättning som styr det verkliga politiska handlandet. Byte av fasadbild visar sig snabbt sakna täckning i praktiken. Det är ett medialt trick för att locka till sig tillfälliga väljare. När den politiska verkligheten tar vid avslöjas tricket, men då är det för sent för de väljare som låtit sig duperas. Löntagarna löper speciell stor risk att bli utsatta för sådana valtrick eftersom de utgör en stor och attraktiv väljargrupp. Vilseledande användning av ordet "arbetare" i diverse valkampanjer är det mest frapperande exemplet på detta.

I politiken väger gamla meriter lätt. Det ger inte tillräcklig trovärdighet att peka på det man uträttat. Valbudskapet skall vara framåtriktat. Det räcker inte för ett parti att ställa sig inför väljarkåren och säga: Se hur bra vi skött landet hittills, ge oss nytt förtroende! Väljaren vill med rätta veta hur partiet tänker ta sig an de utmaningar som ligger framför oss. Den gropen faller regeringspartierna i gång efter annan.

Vi har fixat detta och detta! Vi har fått ordning på landets finanser! Jasså, vad tänker ni då använda de goda finanserna till?

Sysselsättningen har blivit mycket bättre! Jasså, arbetslösheten är fortfarande hög?

Införandet av vårdgaranti var en viktig reform! Jasså, hälsovården fungerar dåligt?

När ekonomin kärvar kan finansministern göra sig populär på att kräva återhållsamhet och predika blod, svett och tårar. Paradoxen är att finansministern när det går bra bör akta sig för att försöka dra växlar på detta. Statsfinanserna är ett medel, inte ett mål. Politik är att ge svar på väljarnas frågor och behov.

HANS JERN