I samband med den stora lokalradioreformen som genomfördes för sisådär tjugo år sedan hjälpte jag till med en telefongallup som riktade sig till Rundradions åboländska lyssnare. Det gällde lyssnarvanor, önskemål och sånt.

Allting gick som smort tills jag fick en frissa i Väståboland på tråden. Kvinnan i fråga hade en så obeskrivligt sensuell röst att jag omöjligtvis kunde slita mig. Där satt jag med röda öron, helt och totalt såld.

Men så är det ju ofta med radio. Rösten, att gissa sig till vad det är för en filur som sitter bakom mikrofonen, är halva nöjet. Men nu är det tydligen slut på det roliga. Har nämligen hört att favoritprogrammet Eftersnack i fortsättningen ska kablas ut även på FST5.

Ingenting personligt, Magnus Londén & Co, men jag föredrar faktiskt att l-y-s-s-n-a på er. Det är liksom hela poängen med radio. Liksom poängen med televisionen är att INTE göra radio.

Vem vet, kanske är det här ett led i den pågående digitaliseringsprocessen. Finns det inte fyrk att göra teve gör man radio och teve (och webbunderhållning därtill) på en och samma gång.

På tal om digitaliseringen har det ju varit ett himla liv om riggandet av de arma apparaterna. Alldeles som om det skulle vara så knepigt (till och med jag lyckades, trots en gedigen universitetsutbildning).

Varför inte kanalisera resurserna till ett område där de verkligen behövs. Ett exempel: i hur många hem samlar inte vinylskivorna damm i väntan på att någon ska hosta upp en ny nål eller annars bara sätta sprätt på tröskverket. Hur många vet överhuvudtaget hur en vinylskiva ser ut?

Ett tips: den är stor och svart och omslaget bär spår av en gnagare. Jag vet inte huruvida det sistnämnda argumentet kan appliceras på alla plattor, kanske är det bara vi som haft en kanin (Hippi hette den rackaren) som älskade att knapra på skivomslag.

Bläddrar vidare bland vinylerna och stannar för Janis Joplins album Pearl. Den köpte jag för tre flaskor läskeblask, av en klasskompis som dessvärre "glömt" att berätta att det var hans storasysters skiva. Och vad har vi här om inte ett gammalt Anita Lindblom-örhänge, morsans gamla favorit.

Hon är inte bland oss mera, mor lilla mor, men struntar jag i grannarna och brassar på tillräckligt hårt kanske hon hör.

Minnen, minnen, visst, men inte blott malplacerad nostalgi. För visst är det trist att varje gång en ny teknologi introduceras så slängs de gamla formaten på sophögen — om de så är digitaliserade eller inte. Här har sunt förnuft och konstnärliga värden inte mycket att skaffa.

Följande ut är videokassetterna. Och där står undertecknad inför ett ännu större problem. För över skräpet till dvd föreslog hemelektronikterapeuten men vad gör man när man har sisådär 2000 filmer på band: gömmer undan ett par (reserv)videobandspelare i garderoben?

Nix, så enkelt är det inte. Gummidelarna lär vittra sönder i rumstemperatur. Frysboxen nästa?