För den lilla finländska nationalekonomin har centrala inkomstavtal visat sig vara ett effektivt sätt att övervinna ekonomiska kriser och stabilisera ekonomin. Så skedde på 1970-talet och på 1990-talet när den senaste inkomstpolitiska eran tog vid. För löntagarna har inkomstavtalen inneburit att de disponibla inkomsterna sakta ökat trots anspråkslösa löneförhöjningar samtidigt som sysselsättningen förbättrats. Arbetsgivarna har fått ett lättöverskådligt landskap med få arbetskonflikter och stark konkurrenskraft att fungera i. Men många arbetsgivare har tydligen upplevt att inkomstpolitiken inskränker deras maktposition. Därav kraven på ökad flexibilitet, dvs. möjlighet att sänka lönerna.

Men inkomstpolitiken har varit mycket förmånlig också för näringslivet. Det är inte tu tal om den saken. De senaste åren har löneinkomsternas andel av nationalinkomsten klart minskat, vilket visar att det allmänt taget gått bättre för kapitalet än för löntagarna. Vi har alltså en viss löneeftersläpning att ta igen. Nu när ekonomin går som på räls finns det därför ingen orsak att hålla igen. Tar inte löntagarna nu åt sig sin andel av tillväxten sörjer nog optionsdirektörer och kupongklippare för att överskottet landar i deras stinna börsar.

En blick på grannländerna ger en uppfattning om potentialen. I Sverige sluts löneavtal på löpande band med en årsnivå på 3 – 4 procent i löneökningar. I Tyskland tog IG Metall ut 5,8 procent i ett 19 månader långt avtal. Det gäller att hänga med i den konkurrensen.

Baksidan av medaljen är att utan inkomstpolitik minskar styrmedlen inom den ekonomiska politiken. Löneskillnaderna tenderar att öka och därmed växer konfliktbenägenheten. Förr eller senare kommer nästa lågkonjunktur. Senast då behövs inkomstpolitiken igen. Därför är det klokt att hålla maskineriet i beredskap. FFC:s strävan att utan egentliga inkomstpolitiska förhandlingar upprätthålla trepartssamtalen kring angelägna arbetslivsfrågor, som snuttjobb, hyrarbete, arbetskraftens rörlighet, beskattningen och vuxenutbildningen, är därför i högsta grad förutseende. Regeringen har visat en konstruktiv hållning till detta, medan arbetsgivarnas påfallande fåordighet kan vara nog så illavarslande.

HANS JERN