Knappast skulle det ha lyckats om det inte funnits människor som trott på sina drömmar. Vissa drömmer om det perfekta samhället, andra ägnar sig åt existentiellt sökande. Utopier är betydelsefulla för att de håller människan alert i sin strävan framåt. Faran med utopier är att de hindrar oss från att söka förutsättningslöst. Det må sen handla om gud, Atlantis eller paradiset på jorden.

I samhällsbygget är de flesta överens om målet: Vi vill ha ett rättvist och demokratiskt samhälle, så bra förhållanden som möjligt för alla människor. Det är metoderna, hur vi når dit som vi ibland är djupt oeniga om. Lätt är det inte, världen är komplicerad.

Kökars urberg avtecknar sig otroligt vackert mot vårhimlen. Kanske det är just det enkla, avskalade som gör dem så vackra. Det enkla är det sköna. Därför är det också en stor frestelse att falla för de enkla svaren.

Jag blir misstänksam mot politiker och profeter som anser sig sitta inne med alla svar. Det är extra frestande att kräva enkla lösningar av våra makthavare. Jag vill bestämt hävda människans rätt att vara tvehågsen och ambivalent. Jag litar betydligt mer på människor som tvekar innan de svarar, de som inte alltid vill svara ja eller nej på snabba frågar. Vem kan i ärlighetens namn tro att det finns en enkel lösning på frågor som arbetslöshet och klimatförändringar?

Man brukar kalla religioner och ideologier "de stora berättelserna". Förra århundradet revs de flesta stora berättelserna sönder. Kyrkan förlorade sitt sanningsmonopol i samhället, starka ideologier med krav på total underkastelse som nazismen, fascism och kommunismen rasade samman. Människan vann rätten att tänka själv, men förlorade tryggheten i en ideologisk gemenskap. Detta i kombination med att människor flyttat till nya ställen på grund av krig och fattigdom har gjort många vilsna och rotlösa. I detta vakuum finns det utrymme att roffa åt sig för all världens nya andliga sekter och fundamentalistiska rörelser, politiska, kulturella och religiösa.

Och i deras intresse ligger att smutskasta eller rasera motståndarnas berättelse. Därför bombades museet i Kabul eller Bagdad sönder och samman och ovärderliga skatter ur mänsklighetens gemensamma minne förintades. Därför sprängdes de stora Buddhastatyerna i Bamian i Afghanistan. I talibanregimens Afghanistan kunde det inte existera spår efter ett förislamskt förflutet. När man i Kina ville bygga kopior av de förstörda statyerna för en kommersiell Buddhapark sprängde man cyniskt nog i sin tur sönder tvåtusen år gamla kinesiska gravar.

Det finns något hos de flesta av oss som njuter av att någon annan säger hur det är, hur det skall vara, vad som är svart och vitt, rätt och fel. I vår självgodhet tänker vi på muslimska fundamentalister när vi talar om fanatiker, men de finns minsann på närmare håll. Bor det inte en liten taliban i oss alla?! Visst finns det religiösa talibaner i Borgå stift idag, men också politiska åsiktstalibaner på tidningarnas insändarsidor. Till och med inom poesin finns det många som har behov att positionera sig, ansluta sig till den språkmaterialistiska falangen eller till "innehållspoesin". Så stänger vi in oss själva och varandra i lufttäta ordboxar, som begränsar vår rörelse- och tankefrihet. Han är en sådan och hon hör till den falangen, i de tillslutna ordboxarna ryms inte hela människor.