Den fria och oberoende fackliga rörelsen är en av det demokratiska systemets grundstenar. Det finns naturligtvis också andra viktiga utgångspunkter för demokratin: fria val och partier, fria och oberoende media och ett opolitiskt och oavhängigt domstolsväsende. Men utan fria fackföreningar, förbund och centralorganisationer är det omöjligt att tänka sig ett europeiskt välfärdssamhälle där de politiska beslutsfattarna väljs av folket och inget annat.

Den fackliga rörelsen i Finland och andra gamla EU-länder är en folkrörelse i ordets bästa bemärkelse. Tusentals, ja kanske miljontals män och kvinnor offrar en stor del av sin fritid för att kämpa för sina egna och arbetskamraters arbetsvillkor, löner, arbetsmiljö eller anställningsskydd. Det gör de utan materiell ersättning. Däremot får de säkert en icke-materiell ersättning för att få vara med vänner och ha känslan att vara nyttig. Något som betecknas med det lilla vackra ordet "solidaritet".

Det är det som har gjort facket till en organisk del av det europeiska landskapet. Nu efter kommunismens fall får våra kolleger i Central- och Östeuropa försöka mura det fria fackets grundsten i sina demokratiska samhällsbyggen. Det är inte lätt, som vi ser i t.ex. Estland och Polen.

Men efter den leninistiska samhällsidéns — som var mycket nära den fascistiska — konkurs måste man vara redo för detta. Den neoliberala polska europaparlamentariker som nyligen försökte att introducera antifackliga, dvs. antidemokratiska synpunkter i sin rapport i Bryssel om Europakommissionens arbetsrättsförslag får nu lära sig det här.

Jag kan och vill inte påstå att den nuvarande fackliga rörelsen i Västeuropa eller Norden är särskilt föredomlig eller i gott skick. Medlemstalen sjunker och i många länder har facket svårt att hålla sina positioner vid förhandlingsbordet. På många håll har man konservativa och egoistiska tankar utan någon vision om hur man klarar sig i globaliseringens turbulens. Man borde i stället se den globala utvecklingen som en utmaning som ger åt denna ärorika rörelse möjlighet att vinna både materiellt och politiskt. De västeuropeiska löntagarna omfattas ju fortfarande av kollektiva avtal till 70 procent. (Organiseringsgraden är givetvis lägre och hög bara i Norden.)

Vår europeiska organisation EFS håller alltså sin ordinarie kongress i Spanien nu i maj, med huvudsloganen "Unions on the Offensive", alltså facket är på offensiven. Det kan låta överdrivet, men vi behöver en starkare rörelse i Spanien, i Polen, i Tyskland, i Finland, med andra ord överallt i vår världsdel. Trots allt är och förblir facket Europas största och förhoppningsvis viktigaste folkrörelse. Därför behöver vi miljoner nya och motiverade medlemmar och särskilt unga kvinnor och män.