Bland de förslag som väcker anstöt, särskilt på vänsterhåll, hittar vi ett förslag att underlätta generationsskifte i företag genom att slopa, eller åtminstone lindra arvsbeskattningen för företagskapitalet i familjeföretag.

Nu vore det ju en enkel match för mig att falla in i klagosången. Argumenten är välkända, och låter ibland som om de vore direkt hämtade ur gamla gossarna Karls och Friedrichs berömda "manifest" från anno 1848. De rika ska väl inte gynnas på de fattigas bekostnad!? Så långt allt väl — men nu är det bara det att vi redan i flera omgångar sagt "ja till kapitalismen" och det att många av oss som annars tänker i vänsterbanor innerst inne och till syvende och sist är fullständigt övertygade om att vi i denna vår kapitalism behöver flera små familjeföretag hellre än statsägda jättebolag och anonyma multinationella koncerner. Familjeföretagen ger kapitalismen ett "mänskligare ansikte", för att ta till ett slitet uttryck.

De allra flesta, över 90 procent, av Finlands ca hundratusen företag är små familjeföretag med färre än tio anställda. Många relativt stora och viktiga företag har vuxit upp ur denna drivbänk av småföretag. Som sysselsättare är dessa företag därför av en avgörande, men ofta underskattad, betydelse.

Staten kan välja att antingen negligera, hjälpa eller stjälpa dessa små företag. Vad jag kan bedöma har staten hunnit med allt detta under de senaste decennierna. Att lindra arvsbeskattningen är endast en liten detalj, men det kan ändå vara ett steg i rätt riktning, och ett litet försök att korrigera årtionden av politik och attityder som tyvärr inte alla gånger gynnat kontinuitet, förutsägbarhet och trygghet i småföretagsvärlden. De flesta som hängt med i några år minns hur fördärvlig prövningsbeskattningen kunde vara för spirande företag. Det är bra mycket bättre nu.

Faktum kvarstår dock att systemet tenderar att gynna de stora. Statsmakt, kommuner, banker, försäkringsbolag och storföretag talar enkelt och lätt med varandra på samma eleganta kontorslatin. Jurist med jurist, ekonom med ekonom, politruk med politruk. Text föder text, PM föder PM, process föder process. Den praktiskt inriktade småföretagaren känner sig ofta helt utanför och förlorad i detta veritabla ordkrig och han/hon ser det lätt som slöseri med dyrbar produktiv tid.

Offentliga beslut, direktiv, lagstiftning och samhällsplanering talar vackert om företagsamhet, men i verkligheten har det gjorts ganska lite för denna och i slutändan har systemet gynnat stora industrienheter, service- och affärskedjor på bekostnad av små familjeföretag. Detta gäller såväl beskattningsregler som lagstiftning gällande arbetsrätt och sociala risker och skyldigheter.

Allt har inte med politik att göra, men det som kan göras borde göras, och det som skulle behövas är en attitydförändring. Varför är det helt OK, ja t.o.m. beundrat med fantastiska, men relativt oförtjänta aktievinster eller lottovinster, men helt förkastligt om den lokala lanthandeln, servicestationen eller frisörsalongen går med någorlunda vinst?

Jag tror att det är här som missunnsamheten, avundsjukan och jantelagen på allvar kommer in i bilden, och det är synnerligen svaga och rent av farliga kort att bygga en politisk strategi på. Den läxan tycker jag i och för sig att vänstern kunde ha lärt sig redan under riksdagsvalet, och historien kan ge övernog av exempel.

För när man tagit fan i båten får man så lov att ro honom i land, sägs det. Om elden sägs det att den är en god dräng men en dålig husbonde. Vi bör se till att kapitalismen mår så gott att den kan försörja oss som en god dräng och samtidigt se till att den inte tar plats i husbondesätet, utan beter sig väluppfostrat, "som folk". Till detta hör också att ta väl hand om de små familjeföretagen, för det är de som bildar själva stommen i en förhållandevis sund, lokal och mänsklig kapitalism! Alternativet kan vara riktigt otrevligt: en global anonym monopolkapitalism. Slutligen: ett samhälle styrt av marknadslagarna må vara problematiskt på många sätt, men ett samhälle styrt av jantelag och avundsjuka är ännu värre.