Människor som arbetar i ett hierarkiskt system griper inte
in, utan rentav stöder dem som brukar psykiskt våld, konstaterar licentiaten i
hälsovetenskap Pirkko Sandelin, som i början av sommaren disputerade för
doktorsgraden vid Uleåborgs universitet.
Det förfärligaste är, menar Sandelin, att ett klart osakligt beteende i värsta fall
betraktas som helt normalt, som ett naturligt sätt att agera i en arbetsgemenskap.
Sandelin kom till sina resultat då hon analyserade 32 berättelser om psykiskt våld.
Hon intervjuade arbetstagare och studerande inom hälsovården.
Betecknande för psykiskt våld är att offret utsätts för öppen och dold utmattning
genom exempelvis offentligt hån, förödmjukelser och systematisk svartmålning.
Offret isoleras via både öppna och dolda mekanismer, berättar Sandelin.
Kvinnor utövar psykiskt våld genom att öppet eller under förtäckta former spela
olika falskspel eller förställningslekar och genom nålvassa pikar, medan männen i sin
mobbning är mer direkta.
Resultatet är ändå alltid att offret tröttas ut. Han orkar inte längre försvara
sig. För att överleva situationen isolerar han sig från arbetskamraterna, drar sig
tillbaka från arbetsgemenskapen, eller tvingas sluta.
Många blir psykiskt sjuka. Det händer att offret tar sitt liv, berättar
disputanden.
Doktorsavhandlingen upprör arbetarskyddsfullmäktige Leena Rauta-aro
och Sirkka Kaikkonen på Uleåborgs universitetssjukhus.
Rauta-aro handhar arbetarskyddet för skötarna och Kaikkonen för dem som inte jobbar
inom vården.
De menar att man inte har stött på så här grava fall vid universitetssjukhuset i
Uleåborg.
På sjukhuset utreddes mobbningen år 2001. Enligt enkäten handlade största delen av
fallen om "verbal tråkning".
Ett måste att ingripa
Efter enkäten godkände man vid universitetssjukhuset ett direktiv, för att
förhindra mobbning och osaklig behandling på arbetsplatsen. Direktivet från år 2003
understryker att mobbning inte får försiggå utan ingripande, utan att man måste gripa
tag i samtliga fall.
Rauta-aro säger att man inom arbetarskyddet får reda på ett tiotal fall per år.
De är ändå sällan helt svartvita utan rör sig om mycket komplicerade
förhållanden, påpekar hon.
Det problematiska är, enligt Rauta-aro att de mobbade själva inte alltid vill ta del
i de diskussioner där man går på djupet med problemet tillsammans med bl.a. den
mobbande.
De tar för givet att arbetarskyddsfullmäktige klarar av att reda ut
situationen, säger hon.
Också arbetsgivarens direktionsrätt kan uppfattas som mobbning. Pirkko Sandelin menar
att det vore på sin plats att ta reda på vad direktionsrätten egentligen innebär.
Det är tänkbart att en del av förmännen använder helt lagliga metoder då
de utövar psykiskt våld eller att de får det att åtminstone se så ut, påpekar hon.
Sirkka Kaikkonen berättar om ett aktuellt mobbningsfall.
Arbetstagaren upplever att hon blir mobbad då arbetskamraterna nöjer sig med
ett god morgon och ett hejdå vid dagens slut, men inte säger ett ord till henne på hela
dagen.
Tigande isolerar
Just det här vill Pirkko Sandelin få ett slut på. Man kan inte acceptera en
tigandets kultur.
Inte är det ju normalt eller ens möjligt i vårdarbete att man inte talar med
varandra och kommunicerar sinsemellan. Man kan inte utföra ett bra eller kompetent
vårdarbete om man inte kommunicerar. Det är helt nonsens att skylla tigandet på
brådska eller på att man vill fokusera på sitt eget jobb, säger hon.
Sandelin påminner om de otaliga tidigare undersökningar som klassificerar brist på
samtal och tigande som en tystnad med vilken man socialt isolerar en arbetskamrat från de
övriga.
Hon godkänner inte heller argumentet att "det här är så svåra saker" att
man inte ens kan behandla dem. Sandelin förundrar sig också över själva
mobbningsbegreppet.
På basen av föreliggande forskning är det förvånansvärt att man om detta
fenomen också i lagstiftningen använder begreppet mobbning. Begreppet förringar och
underskattar detta grymma fenomen, där individer och samfund traumatiseras, påpekar
Sandelin.
SEPPO KORHONEN
Översättning: ASTRID NIKULA