Det är inte lätt att svara på frågan om vad som är vackert. Den man älskar är alltid vacker, den som älskar är också ofta vacker. Forskare har i alla fall konstaterat att det finns åtminstone en strikt utseendemässig egenskap som människor, oberoende av kulturell bakgrund uppfattar som vacker och tilldragande: symmetri. Ett symmetriskt ansikte är ett vackert ansikte. Men ingen barbiedocka i världen kan vara så vacker som den man älskar och i synnerhet inte om barbiedockan har en kall blick och ett stelt leende. Själv har jag alltid uppskattat både människor och konstuttryck som är lite skeva, lite nötta, trasiga i kanten, även om jag nog förstår det där med symmetri och rena linjer.

I skrivande stund, sitter jag på färjan och ser ut över ett spegelblankt hav, en magnifik solnedgång öser guld över hav och öar. Hur sanningsenlig jag än är i min beskrivning av upplevelsen ter den sig ganska trivial. Varför? Därför att det är en bild som är så välbekant och så välomskriven. Det är svårt att hitta nya, icke utslitna ord att beskriva just en solnedgång. Det har länge varit nästan lite fult att skildra skönhet i all sorts konst. Istället verkar dagens kultur ha hamnat i det andra diket. I vår rädsla för den tillrättalagda skönheten och i vår strävan efter att skildra livet som det är, har vi börjat se ondska, fulhet och mänskligt lidande som mer verkligt än det sköna och det goda.

Det råder en stark dokumentaristisk trend i nordisk kultur, i synnerhet en trend att skapa i glappet mellan fakta och fiktion. Författare skildrar verkliga personer och händelser och använder sin kreativitet att fylla ut de biografiska luckorna. Dokusåpor av de mest skilda slag har erövrat tevetittarnas hjärtan. Det har säkert att göra med människors längtan efter något som uppfattas som äkta, verkligt, sant. Vi glömmer lätt att också varje dokusåpa är klippt och redigerad, vinklad för att fylla den kräsna tittarens krav på spänning och dramaturgi. Genren har kritiserats, i synnerhet av de människor som tycker sig ha blivit orättvist gestaltade eller har en annan syn på händelseförloppet. Det måste man ha full förståelse för. Hur stora friheter har en författare rätt att ta sig på andra människor bekostnad? Trots det undrar jag om inte sammanbladningen av fakta och fiktion till och med på ett mer träffande sätt speglar vår upplevelse av (o)verklighet i en postmodern värld, där vi sägs skapa och iscensätta oss själva hela tiden.

Kämpar vi inte alla med att hitta en identitet i den glappande svängdörren mellan fakta och fiktion? Skillnaden mellan dikt och verklighet är att dikten måste hänga ihop. Är det inte det som de flesta av oss uppfattar som skönhet också inom konsten? En skenbar föreställning om att det finns något sorts mål, mening och mönster i tillvaron. "Verkligheten" må te sig hur grym, ful eller meningslös som helst, i händerna på en ärlig konstnär skapas en sorts skönhet, om inte annat så i det faktum att någon förmår gestalta, och på så sätt greppa hemskheterna.