Skatterna ska ner säger finansministern. En filmregissör är död och en skandalskönhet har tillbringat några dygn i ett lyxigt fängelse. Cykelvärlden har råkat ut för en dopingskandal och oppositionsledaren skäller på regeringen. Chaufförerna i ett av världens bästa Formel 1-stall strider. En hund bet en björnunge. Nyvalde franske presidenten tycker inte om vin.

Inte mycket att ta fasta på. Om man ska bilda sig en uppfattning om världens gång ger nyhetsartiklar av detta slag inte någon vidare klar vägledning. Då var det enklare att analysera "Järnladyn" Maggie Thatchers uttalanden för ett par decennier sedan. "Det finns inget samhälle!" Ungefär såhär sa hon i ett berömt uttalande för en damtidning, och fortsatte, "det finns bara individer och familjer och det är genom dessa som allting sker". DET var högervind — men blåser den ännu, också här hos oss? Finns det någon klar vind att styra mot, eller med?

Om man läser det rådande regeringsprogrammet är det svårt att hitta några dramatiska högerriktlinjer där. Smärre skattejusteringar och strömlinjeformning samt smärre förbättringar och försämringar av de sociala trygghetssystemen är knappast vad man menar med högerpolitik i klassisk mening. Någon tydlig ideologisk patos som ligger ens i närheten av Maggie Thatchers hittar man däremot inte. Därför är kanske nog snarare stiltjeteorin än vindteorin man blir tvungen att följa.

Regeringsprogrammet kan till och med ses som en bekräftelse på att det som i tiden var vänsterpolitik, idén att upprätta en rätt väl fungerande välfärdsstat, nu har förverkligats och accepterats också av dem som kallar sig höger — eller åtminstone icke-vänster. Vad som då återstår av politiken, är kanske knappast så mycket mera än ren maktkamp. Politiska val handlar då mer om vilka personer och vilka grupper som ska få bestämma och inte så mycket om vilka idéer som ska vara de rådande.

Den förnyelse som väntar socialdemokratin efter valförlusten är därför intressant. Ska den ta den ideologiska eller den maktpolitiska vägen. Mot bakgrund av det ovan sagda blir det säkert inte lätt att hitta någon trovärdig ideologisk väg. När det handlar om att förbättra välfärdssystemens funktion och finansiella grunder genmäls detta genast från de andra partierna — jamen det vill ju vi också och våra idéer är bättre! Om det handlar om att förbättra nivåerna kännbart är svaret — det är nog bra, men tyvärr finansiellt ohållbart. I den situationen blir det lätt så att väljaren bokstavligen navigerar efter stjärnorna med påföljden att idrottsmännen och skönhetsdrottningarna vinner ännu mera plats i maktens salonger.

Ska förnyandet igen ske som ett led i maktspelet, är det svårt att engagera de djupa leden och dessutom svårt att genomföra utan omfattande personbyten i riktning mot det karismatiska och stjärnspäckade. Därav följande inre stridigheter kan lätt bli långvariga, förutom att detta sätt att besätta viktiga poster strider mot partiets principer.

Det kan ändå bli nödvändigt att genomföra en blandning av båda. I England lyckades Labour bland annat tack vare en karismatisk "gubbe ur lådan", Tony Blair, och en av världens främsta sociologer, Anthony Giddens, på sätt och vis med detta "dubbeltrick": att lyfta partiets image och därmed förbättra dess maktposition och att skriva om grunden för partiets ideologi i en modernare riktning ("Den tredje vägen" ). På så vis vann Labour en position som håller i sig ännu — trots diverse bakslag. Omöjligt är det alltså inte att hitta en ny väg — det har britterna bevisat.