Så nu har jag under min semester sysslat med att ordna min mors flyttning och försäljning av hennes radhusetta och därtill hörande byråkrati. Att bo i ett servicehem kostar en hel del då det är fråga om ett privat sådant som drivs enligt företagsekonomiska principer — fastän platsen subventioneras av hemkommunen. Jag hade räknat ut att min mors pension inte helt täcker boendekostnader och mediciner plus andra nödvändigheter hon behöver. Men jag hade också räknat ut att när hennes etta blir såld har hon tillgångar så det räcker för de närmaste 15 åren. Mor är nu 86 år så realistiskt sett behöver pengarna inte räcka längre.

När jag pratade med min mor om hennes ekonomiska situation beslöt vi att i varje fall ansöka om pensionärsbostadsbidrag. När mors radhusetta var såld besökte jag den lokala Folkpensionsanstalten med intyg över hennes banktillgångar och boendekostnader och fyllde i ansökan om bostadsbidrag. Jag tänkte att möjligtvis kan hon få ett bostadsbidrag på 20–40 euro i månaden. Redan följande vecka kom beslutet om bidraget. Och hör och häpna — bidraget som beviljades var 191,15 euro per månad. Jag blev förvånad och tolkar detta så att samhället beviljar stöd för att man i fall som min mors kan spara hennes kapital plus ränta för arvingarna. Alltså ett direkt stöd från samhället (läs skattebetalaren) till blivande arvingar. Det här motsvarar inte min uppfattning om rättvisa. Visst, man kan ju säga att mor inte behöver ta emot bidraget eller varför ansökte ni om bidraget överhuvudtaget. Det är inte kärnfrågan, systemet blir inte annorlunda i och med att någon låter bli att ansöka om ett bidrag.

Det finns många åldringar, bland annat krigsveteraner, som gärna skulle bo kvar i sitt hem om samhället kunde ordna med städhjälp osv. för dem. Ja, kanske till och med hemhjälparen skulle ha lite mera tid att sitta och prata med sina klienter över en kopp kaffe. I många kommuner är detta inte möjligt. Kommunerna hänvisar till brist på medel. Men om man till exempel slutar stöda blivande arvingar och styr de medel som sparas till åldringar som gärna vill bo hemma men behöver hjälp för att klara hemmaboendet skulle samhället sist och slutligen spara och livskvaliteten bli bättre för många åldringar.

Det är också skäl att föra en kritisk diskussion om regeringens planer på att avskaffa arvskatten vid företags- och lantbruksgenerationsskifte som är ett rejält stöd från samhällets sida för dem som redan har det bra och dessutom har goda möjligheter att betala sina skatter. Regeringen vill tysta ner den diskussionen med att höja den skattefria andelen på alla arv till 20 000 euro. Vi skall inte låta detta förvåna oss — regeringen odlar också i den här frågan en renhårig borgerlig ideologi: man vill stöda dem som redan har det bra på bekostnad av löntagare som nog betalat skatt på varje inkomsteuro.

Skribenten är svensk ombudsman på FFC.