– Lugna sommarmorgnar brukar jag sitta på kaffe här på kajkanten. Tittar på staden och på båtarna, ser någon bege sig på fiske, andra någon annanstans.

Vi rullar vidare på Reijo Tahkos gamla spelplan, in mellan lagerbyggnaderna. Han berättar om sina fyrtio år i hamnens tjänst. För barnen i stora familjer var det självklart att snabbt komma ut och förtjäna sitt levebröd. Till hamnen kom han på sommarjobb som 17-åring.

– Jag jobbade på speditionen, var truckhjälpkarl och vagnkarl, berättar han.

Vi hade stora arabiska fartyg som rymde upp till 40 000 kubikmeter gods, och en hetlevrad långtradarchaufför som inte orkade vänta på hjälp utan kippade godset med järnspett från flaket till marken. Nu töms lagren och det finns gott om plats på hamnbacken. Det är inte som förr i världen då vi behövde tusen presenningar, yrkeskarlar som staplade på hög och hjälpkarlar som stack in bräder mellan varven.

– Det är vi gamla rävar som får gå, konstaterar 57-årige Reijo Tahko.

Steker korv under vindskydd

Reijo Tahko är på väg in i spillrännan, som han uttrycker saken, för att vänta på pensionen. Hustrun Arja får gå från pappersfabriken i Summa i sommar när fabriken slutligt stängs.

– Jag förstår inte dehär nedskärningarna i hamnen och fabrikens öde, när de ligger så nära varandra. Från Summa har frugan nästan kunnat se det fartyg som hennes papper lastas på.

Det visar sig att Reijo Tahko väldigt gärna skulle arbeta. Speditionsarbetet har varit mångsidigt och fritt. Han har inget ont att säga om vare sig arbetsgivaren eller arbetskamraterna. De har varit bra karlar. Han har också fått vara rätt frisk.

I början av mars fick han sin lapp i handen. Han stack iväg strax och byggde ett vindskydd i skogen. Där steker han korv och ser på världens gång.

– Inte är det så dumt, funderar han.

– Det är upp till var och en hur man reder sig.

Skinande golv i fabriken

Lite av isen ligger kvar vid stranden i Summa men farleden är öppen. Det är gott om plats på parkeringen. Inne i fabriken hörs ett surrande, men ljudet kommer från luftkonditioneringen. Ett ljust damm har lagt sig på pappersmaskinerna som står stilla som stenstoder, livlösa. Både en och annan frågar sig varför.

En liten kvinna kliver över tröskeln till mötesrummet, skakar försiktigt hand och slår sig ner i första bästa stol. Städaren Arja Tahko, Reijos fru, har snyggt mejkade ögon, rött hår och smycken.

– Repa ringde och sa att redaktörerna är riktigt trevliga.

Arja Tahko förstår ingenting av det som sker omkring henne. De senaste sjutton åren har hon kommit till pappersfabriken i Summa för att städa, mest på veckosluten. I slutet av juli tar hennes arbete slut. Till dess städar hon som hittills, golvena glänser redan.

– Se, jag har fått utslag på händerna och halsen. Läkaren har inte kommit på någon orsak. Jag tror att det är stressutslag, stressen av att tvingas sluta.

Arja Tahko ser mig i ögonen. Jag tror henne.

Vill ha rejält jobb

I mars–april skall Arja Tahko på kurs till Karhula. Där kan man ta hygienpass och utskänkningspass och lära sig köra truck. Arjas händer stryker lätt över bordsytan.

– Jag vill ha ett riktigt redigt jobb, inte något finputsande.

Arjas och Reijos son är taxichaufför. Också det jobbet har Arja funderat på, men hon är lite rädd för att köra i mörker. Pojken jobbade en stund på fabriken som ung, men har enligt sin mor alltid varit lite förnäm av sig, knutit kravatt om halsen som den naturligaste sak. Därför stannade han inte kvar på fabriken. Arja Tahko hade gärna stannat kvar. Jobbet på fabriken var så bra och lönen så god, att hon inte tror att hon får något liknande. På fabriken fick man jobba i egen takt. Med lediga dagar i veckan har man också kunnat sköta egna angelägenheter i fred. Lyckligtvis har nu någon familjeförsörjare funnit nytt jobb i Imatra. Det blir ledsam efter de gamla arbetskamraterna, det är kanske det värsta i det hela. Men det ska vi inte tala om nu.

Borstmaskinen snurrar i Arja Tahkos händer som bästa danskavaljer. Hon gillar att köra maskiner. Men det blir tvärstopp vid pappersmaskin nummer två. Så mycket, mycket man har fejat och putsat kring den här maskinen. Ljuset tränger in genom fönstren på havssidan av hallen.

– I sommar får man tid att fixa trädgården i toppenskick. Och vara med Repa vid grillplatsen i skogen, där är det så stilla och skönt att vara. Fredrikshamn lämnar jag aldrig, här har jag bott i hela mitt liv.

Sparkbrädorna står på rad invid väggen: Skiftkarlarna, Tepponen, Kuitu. Två duvor har tagit sig in genom ett öppet fönster i hallen, sitter på ett rör och ser sig runt i sin nya bostad. I dammet på fönsterrutan har någon ritat med fingret en arg och sorgsen nuna.

Kvinnorna oroliga för männen

Fredrikshamns och Veckelax gemensamma stadshus efter kommunfusionen ligger på Sibeliusgatan. Arbetstagarna där har just fått besked om permitteringar: två veckor tvångsledigt eller alternativt byta semesterpenningen ut mot ledig tid. Kanslisten Merja Pakkanen och löneräknaren Terhi Hardén har valt det senare. Kanslisten Asmi Takanen väljer permittering.

Merja Pakkanens och Asmi Takanens män måste gå från Summa och Terhi Hardéns man har fått lämna hamnen. Den sistnämnde har dock funnit ett nytt jobb, vilket åtminstone till synes lättar upp situationen. Ändå känner Terhi Hardén att det vore fel att vara öppet glad över det, då det går dåligt för så många. Inte heller mannen orkar riktigt glädjas för sin egen del när hans kamrater bli helt utan arbete. Det är tuffa tider för både dem som går och dem som får stanna.

– När vi visste att fabriken ger sparken kom nog den här permitteringen som en chock. Att vi bägge måste drabbas, säger Merja Pakkanen.

Alla konstaterar samfällt att de kommer att klara sig det här året, men de kommande åren skrämmer desto mer. Hur skall det gå för stadens ekonomi när Summafolket inte mera betalar skatt? Kvinnorna är också oroliga för hur deras män skall klara sig mentalt.

– Alternativen är inte många. Vi måste utbilda oss. Ibland är min man riktigt ivrig. Nästa stund är han förtvivlad. Det känns redan övermäktigt att fylla i alla blanketter, berättar Merja Pakkanen.

– Dagarna blir långa, konstaterar Terhi Hardén.

– Förändringen syns redan. Min man tycker det känns konstigt att inte behöva bege sig på nattskift, bekräftar Merja Pakkanen.

Asmi Takanen undrar över hur en 57-åring skall få jobb, hur mycket han än skulle studera. Men studierna ger honom något att göra. Asmi Takanens man hade planerat att vara kvar på Summafabriken tills han fyller sextio och sedan fortsätta så länge han orkar. Lyckligtvis har familjen fått sitt första barnbarn, som leder tankarna i positivare banor.

På ett sätt har man fötts vid rätt tidpunkt. Fabriken gav en jobb, som finansierade ens hus och matade ens barn som redan har flugit ur boet. Om de här kvinnorna var unga nu skulle de flytta till andra delar av landet. Inte ens kärleken till hembygden skulle hålla dem kvar. En del av barnen har redan vant sig vid tanken på att finna jobb på annan ort, medan andra gärna skulle bo i Fredrikshamn om här bara fanns jobb.

Prat och skratt

På stan finns det just ingen butikskö där man inte skulle ha stått och ventilerat situationen. På hösten, när det stod klart att Summa skulle stängas, var alla upprörda, och Summafolket har fått mycken sympati för sin sak. Det har däremot inte stadens ledning. Det känns inte rättvist att också stadens arbetstagare skall stå för fiolerna när staden klåpar. De akuta hatkänslorna har gått över, när var och en har fått smälta situationen i lugn och ro där hemma.

– Vet du, vi är så många här som har haft våra män på Summa eller i hamnen. Permitteringen av stadens anställda är på tapeten varje dag, i synnerhet som den inte drabbar alla anställda jämnt. Det är inte alla som har chansen att byta ut sin semesterpeng, och en del sjuksköterskor undviker permitteringen för sitt yrkes skull. På arbetsplatserna försöker man klara sig genom att tala öppet, i synnerhet gäller det kvinnorna. Förhoppningsvis kan också männen prata. De som tar till humor för att överleva har mött kritik: man får inte skämta om allvarliga ting.

PÄIVI SUMSA
Översättning: ASTRID NIKULA