Dessa motsättningar ser man bland annat då medieforskarna analyserar såpoperornas och reality-showernas publik. Svaret är, enligt medieforskarna, att det är de lågutbildade, alltså arbetarklassens hjältar, som följer med Big Brother och De vackra och de djärva. Ungefär samma slags resultat kommer programmet "Tusen sjöar och en ankdamm" fram till varje tisdag. Vem är då målgruppen för det programmet? Självgoda små talkshower som sysslar med att indela folk i grupper, eller (hemska ord) klasser? Det får medieforskarna svara på.

Men samtidigt som det inte finns klasser vare sig i samhället eller gymnasiet, så delas person in enligt don. Människor med tungt arbete, kroppsarbete, uppskattas storligen. Det är ju de som rent fysiskt bygger samhället från grunden uppåt. Det är fint att vara donare. Man får en handskakning och en klapp på axeln, men på kontot finns inga tecken på den här skenbara uppskattningen. Samtidigt råder det brist på yrkeskunnig och utbildad arbetskraft bland annat i byggbranschen, och yrkesskolorna drar helt enkelt inte. Det är inte lika fint att studera i ÖNY som på Uni.

Ändå; om det råder brist på byggjobbare, städare, industriarbetare, försäljare, kockar och servitörer i hotell- och restaurangbranschen så kommer vi snart alltså att leva i ett smutsigt samhälle där det inte byggs eller produceras någonting, samtidigt som servicen är usel. Det sistnämnda stämmer redan, det är ju en del av Finlands ansikte utåt. Så arbetsmarknaden lider av brist på arbetskraft, men samtidigt är den strukturella arbetslösheten hög. Och vilken är lösningen? Ska vi importera arbetskraft utifrån, eller visa att det lönar sig att utföra också de tyngsta, mest fysiska arbeten genom någon slags revidering av åsikter och löner? Jag tror att lösningen blir import av arbetskraft och därmed ännu sämre lön. Så lite värderas den inhemska donaren.

De mest skarpsynta av er har redan protesterat invärtes mot Lennonlåten. Den är ju ironisk. Den handlar ju om att trycka ner arbetaren både mentalt och fysiskt tills han eller hon bara fungerar som en robot och är ett vrak av rädsla och förvirring. Javisst, och låten har inte förlorat sin aktualitet, det är bara metoderna som har förändrats. I dag trycks människor ner med hjälp av TV-program (till och med de gamla romarna sade ju att underhållning håller folket under kontroll) som berättar för dem hurdana de är och ska vara, av medieforskare som hjälper till med definitionerna, och av en flödande ölfest som aldrig verkar ta slut. John Lennon sjöng om arbetarklassens hjälte "you can’t really function you’re so full of fear". Om han levde nu, i Finland, skulle han skriva "you can’t really function you’re so full of beer".