Också samhället har sina klimatförändringar. Karl Polanyi skrev i sin berömda bok "Den stora transformationen" om hur idéerna kommit och gått under de senaste seklerna. Hur de konservativa och radikala perioderna skiftat under historiens gång. Nu är vi definitivt inne i något som kunde betecknas som ett slags samhällelig köldperiod.

De problem som uppstod i industrisamhället försökte vi, och kunde vi ganska väl avhjälpa med politiska beslut. Den modell som kom längst är troligen den nordiska välfärdsstaten. Gratis och jämlik skola, utbyggd hälsovård, inkomsttrygghet, sysselsättning, dessa goda ting har uppstått ur goda tankar, äkta medvetenhet om problemen, och tillräckligt politiskt allvar.

Den nya globala marknadsekonomin ställer ännu större krav på individerna, familjerna och lokala samhällen. Arbetsplatser och yrkesbilder förändras, flyttas, skapas och försvinner i ett hisnande tempo. Mot bakgrund av detta är det oroväckande att notera att välfärdsstatens principer inte längre tycks tas på lika stort allvar.

Kravet på full sysselsättning, kravet på tillgängliga hälsovårdstjänster, kravet på att det offentliga ska garantera tillräckligt med medel för ett drägligt liv — allt detta tycks man vara färdig att ge avkall på i konkurrenskraftens namn. Politiken tycks alltför benägen att kasta in handduken när det gäller att svara på de nya utmaningarna, detta trots att behoven för välfärdstjänster snarare ökar än minskar.

Med konkurrenskraften som argument tas ständigt smärre och större beslut som undergräver välfärdsstatens institutioner. I Finland och många andra länder har förändringen skett smygande och med små åthävor. Det är en förklädd nyliberal låt gå-politik som på sikt leder till att välfärdsstaten inte längre klarar av att skydda sina svagaste medlemmar, de långtidsarbetslösa, de kroniskt sjuka, invandrarna, de lågutbildade, de gamla vårdbehövande osv.

Man bekänner sig allmänt till själva idealen i så gott som alla länder och alla partier, men det blir en munnens bekännelse om man samtidigt låter bli att utveckla förmåner och system på det sätt som den sociala situationen skulle kräva. Rent konkret handlar det bland annat om att folkpensioner och arbetsmarknadsstöd halkar efter, eller att folk inte får vård inom rimlig tid, eller att åldringsvården lider av personalbrist.

Utan att på något sätt vilja förringa miljöproblematiken, hyser jag därför en växande oro för den "globala nedkylningen" av samhällsklimatet. En attityd som visar sig i allt större likgiltighet inför de sociala problem som tornat upp sig i den globala marknadsekonomins kölvatten.