Det säger Andreas Müller-Liebenau som är en av rekvisitörerna på Svenska Teatern i Helsingfors. Rekvisitörerna där gör endast små föremål som brev, kartor och käppar, eftersom deras arbetsrum inte är lämpligt för allt arbete.

Större föremål görs oftast av personalen i scenografiateljén. Det är också till den ateljén som Müller-Liebenau går om han till exempel behöver spraya rekvisita, eftersom det finns ett sugskåp där. Han har egna skyddsmasker och om han behöver information om olika kemikalier kan han fråga dem som arbetar i ateljén. Den består av ett stort väl ventilerat rum med olika arbetsstationer. Andreas Müller-Liebenau är inte helt nöjd med ateljén, men eftersom huset inte kan bli större går det inte heller att bygga flera ändamålsenliga utrymmen.

Rätt sak av rätt person

När en pjäs skall sättas upp, börjar Müller-Liebenau med att läsa manuset och fundera vilken rekvisita som kommer att behövas. Han samarbetar med scenografen och regissören och skådespelarna för att ta reda på vad som behövs. Ändringar sker ofta under arbetets gång, men en vecka före premiären har han vanligen klart för sig hur rekvisitan kommer att se ut i pjäsen. Rekvisitan tas från teaterns förråd, köps och lånas.

– Man måste ha ett bra kontaktnät och veta vem man skall fråga. För Mannerheimpjäsen fick vi till exempel låna rekvisita från Frontmuseet i Hangö.

Före föreställningarna ställer Andreas Müller-Liebenau fram rekvisitan och kollar den rekvisita som behövs under föreställningen. I pausen byter han vid behov ut rekvisita och ställer i ordning sakerna på scenen. Bakom scenen är belysningen svag och då gäller det att inte krocka till exempel med skådespelare som springer till snabba klädbyten. Man måste veta vem var alla finns och när de kommer.

– Det gäller att ha en egen koreografi här bakom också, säger han.

Ergonomi enligt resurser

Andreas Müller-Liebenau har jobbat tolv år som rekvisitör och karriären började i hans hemland Tyskland på en stor och nybyggd musikalteater. Utrymmena var ändamålsenliga och det fanns strikta regler bland annat för arbetarskyddet. Det var en lärorik tid för Andreas Müller-Liebenau. Han har också erfarenhet från en fri teatergrupp.

– Där var det mera hm, fritt. Vi gick ut på gatan för att spraya rekvisita och använde sällan skyddsmask.

Under de senaste åren har man satsat på kurser i första hjälpen och i brandskydd på Svenska Teatern. Ergonomi har enligt Müller-Liebenau inte kommit på tal många gånger. Alla gör sitt bästa i arbetet, men det finns inga specialmattor eller specialstolar. Stolarna i arbetsrummet är slitna och reparerade med isoleringstejp. Andreas Müller-Liebernau har inte bett om få en ny stol.

– Det heter ofta att det inte finns pengar i huset. Det är inte en atmosfär som uppmuntrar till att man ber om någonting extra.

KATJA HINTSANEN

Hon jobbar som rekvisitör på Teaterhögskolan i Helsingfors. Rekvisitörerna har två arbetsrum och ett stort förråd för rekvisita. I det ena arbetsrummet kan man bland annat sy och skanna rekvisita. I det andra kan man måla, limma och spraya även med giftiga och farliga ämnen, eftersom luftkonditioneringen är god, skyddsutrustningen är bra och det finns ett sugskåp där.

Det finns inga attributörer på högskolans scener, utan de studerande kommer själva till rekvisitörerna för att låna rekvisita. Pipsa Keski-Hakuni tillverkar bland annat masker, konstgjord mat och gamla serietidningar, allt enligt de studerandes behov. En del föremål köper hon från lopptorg och dessutom samlar hon på olika förpackningar, eftersom de förändras under årens lopp.

Slitage och ergonomi

Pipsa Keski-Hakuni har jobbat tio år på Teaterhögskolan och lika många år på olika teatrar. Ergonomin är viktig för en hantverkare. Nacken och axlarna är belastade under hela arbetsdagen.

– Jag är 45 år och jag har slitage i nacken. Det är viktigt att man tänjer och motionerar.

I arbetet använder hon både en sadelstol och en ergonomimatta som är bra för hållningen och blodcirkulationen. Pipsa Keski-Hakuni poängterar att man själv måste ta reda på vilka hjälpmedel som finns och våga be om dem. Hon tycker att det är ett problem att många rekvisitörer knogar på ensamma i sina arbetsrum utan att deras arbetsmiljö granskas.

När hon inledde sin karriär arbetade hon på en liten teater och hennes arbetsrum fanns i en låg källare. Där fanns inget fönster, endast en vädringslucka med en kedja.

– Jag gjorde glasfiberarbeten och hade ingen uppfattning av hur farligt mitt arbete var. Jag var bara glad över att ha ett arbete.

KATJA HINTSANEN

På nätet har rekvisitör Pipsa Keski-Hakuni
samlat information om
hur man tillverkar rekvisita,
om dess historia och arbetarskydd.
De finska sidorna finns på adressen
www2.teak.fi/virtuaali/tarpeisto
klicka på työturvallisuus.

Det säger Pirkko Majapuro, som är organisationssekreterare på Teater- och Mediearbetarna i Finland (TeMe). Hon är också sekreterare i Finlands Teatertekniska förbund och har en bakgrund som inspicient.

TeMe är ett så litet förbund, att det inte finns någon arbetarskyddssekreterare, men Majapuro sköter delvis sådana uppgifter. En rekvisitör eller attributör som har problem med arbetarskyddsfrågor skall i första hand vända sig till arbetarskyddsombudet eller förtroendemannen på arbetsplatsen.

– Det sker ganska få olyckor på teatrar även om allt möjligt görs där.

Arbetarskyddscentralen har gett ut en finsk handbok om arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor på teatrar. Handboken "Turvalllisesti Teatterissa" bör finnas på alla teatrar och via Arbetarskyddscentralen kan man köpa en egen kopia. Adressen till webbplatsen är www.tyoturva.fi/julkaisut/tiedot/26013.html

KATJA HINTSANEN