Robert Åsbacka

Jag kommer att tänka på det här då jag bläddrar igenom senaste numret av Ny Tid. Där står att författaren Erik Ågren gått bort, drabbad av någon av de sjukdomar som förr eller senare hinner ikapp oss alla. Erik Ågren var född 1924. Det betyder att han hörde till de allra yngsta som deltog i fortsättningskriget.

Om det kriget skrev han en roman som kom 1973. Den heter Sårad, och är en märklig bok på så sätt att det är en av de få romaner jag har läst som verkligen fungerar i tredje person. Den är alltså berättad i du-form. "Jag vet inte om du är jag — eller om jag är du", skriver Ågren i bokens första mening. Författaren skriver med distans, inte bara i tid, utan framförallt i erfarenhet. Livserfarenhet. Han försöker förstå den främmande unga man som en gång var han.

Jag tror att en viktig anledning till att den här romanen fungerar är dess ärlighet. Sårad är ett ovanligt försök att förstå inte bara kriget, utan också, och kanske viktigare, sig själv. Ska man göra det krävs en ärlig blick.

Två andra romaner jag plockade fram efter att ha läst Ny Tid var Arbetslust från 1975 och Modellfilaren från 1982. I de båda böckerna gör Ågren just det som är så ovanligt idag. Han skriver om arbetet i romanform. Och han gör det i detalj, med stor kunskap i botten. Hans huvudperson i de båda böckerna, Jan Vinter, arbetar på ett storföretag som modellfilare och gjutare. Det är tidigt sjuttiotal, men då jag idag läser böckerna känns det som en avlägsen tid med hälsofarliga miljöer och där arbetaren närmast ses som en utbytbar del i maskinparken. Det jag närmast kommer att associera till är en bok som kom förra året, en reportagebok om smycketillverkning i Kina. Boken heter Sjukt billigt och gör plågsamt tydligt hur en skev maktfördelning tillåter att profiten sätts före hälsa och liv. Och knappast blir läsningen mindre plågsam då jag inser att vi alla, åtminstone vi som vill ha bra varor till billiga priser, automatiskt blir del av industrin.

Men är tiden med de hälsofarliga miljöerna så avlägsen? Jag vet inte. Dagens industriarbete är sällan gestaltat. Och detsamma gäller bankmiljö, eller varför inte arbeten som florist, busschaufför, kock?

Under tidigt åttiotal var det ganska få finlandssvenska romaner jag kunde känna igen mig i, det var Erik Ågrens böcker, Mary-Ann Bäcksbackas Långt till himlens bord, Anita Wikmans Kära Alexander och kanske några till. Ågren skrev om en fabriksarbetare på sjuttiotalet, Bäcksbacka om lillflickan Mia på femtiotalet och Wikman om småbarnsmamman som på sextiotalet börjar arbeta som hjälpsköterska på ålderdomshemmet. Det kan tyckas vara långt ifrån mitt liv som ung man med författardrömmar. Men det finns erfarenheter som överskrider generations- och könsgränser. Det finns också liv i varje hus, på varje arbetsplats, som jag vill ta del av. Gärna i romanform.

Med Erik Ågren försvann en av de författare som gläntade på dörren till andra erfarenheter. Men böckerna finns kvar. Och exemplet.