Ta till exempel killen som var vänlig nog att upplysa undertecknad om att irländarna inte blir alls glada ifall jag fortsätter hävda att skådespelaren, Corks stora son Cillian Murphy (Batman Begins) är engelsman. Tack för det, sparade mig ett blått öga under besöket på den gröna ön.

När det gäller respons tar vi journalister gärna emot beröm, fåfänga som vi är, men (negativ) kritik går lika bra. Speciellt ifall den råkar vara saklig och konstruktiv.

Tja, ärligt sagt går det med råskäll också. Allting är bättre än den stora tystnaden som tydligen gäller allt annat än sexuellt förvirrade marskalker, finlandssvenska ortsnamn och klimatförändringen. Där brukar det hetta till.

Och visst händer det att man konfronteras med sina läsare, ibland till och med bokstavligt talat. Erinrar mig en gång på en krog på en bruksort när en något påstruken Löntagaren-läsare spänner blicken i lilla mig, vrålar "du där!" och kommer lunkande.

Jag är övertygad att min sista stund är kommen, men se nej. För när han öppnar munnen är det för att nöjt konstatera: "Jag tycker EXAKT som du." Situationen och promillehalten inbjöd inte till någon närmare diskussion men jag tolkade det ändå som en seger.

En annan favorit (i repris, dessvärre) är när en ung kvinna närmar sig vid bardisken och – efter att ha försäkrat sig om krigskorrespondentens identitet – konstaterar att "du skriver nog så kiva, det ska du veta". Min stolthet känner inga gränser, Washington Post nästa. Men sen kommer dråpslaget: "Joo, min mamma brukar alltid läsa dig."

Fast alltid är det ju inte lika lyckligt ställt. Det händer att folk får tag på ens hemnummer och blankt struntar i hemfriden. Som när jag skrivit om en Klaus Härö-film och skämtsamt kallade regissören för en "borgåbisi". Skulle jag inte. Genast ringer telefonen och den gamla damen i andra ändan av luren undrar hur jag täcks kalla en "så fin pojke" som Härö för borgåbisi.

Där hjälper det inte med några bortförklaringar, nix, jag är en dålig människa från början till slut och borgåbisi står blott och endast för gubbstruttar med ölmage och påsabyxor. Och därmed basta!

Sen har vi kategorin regelrätta dårfinkar, skicka din adress och jag ringer efter ambulansen. Så här börjar ett läsarbrev (fritt översatt från finska). "Jag har noterat att du nästan enbart skriver om filmer som handlar om prostitution. Och nu undrar jag varför. Antingen kommer det inga andra filmer eller också föredrar kritiker att skriva endast om dylika filmer."

Så där fortsätter det och blir om möjligt ännu snurrigare. Men i ärlighetens namn ska det sägas att de flesta läsarkontakter är både sakliga och smakliga. Mera sånt tack, på adressen: krister.uggeldahl@kolumbus.fi

DRAMA
"Upp till kamp", fred, droger och kärlek i 1960-70-talets Göteborg, FST5 14/5
– Vad du än gör så missa inte Mikael Marcimains och Peter Birros fina SVT-serie, en smått episk historia som har den goda smaken att inte endast hålla sig till proggflummet utan också belysa klyftan mellan revolutionsromantikerna och gänget på verkstadsgolvet. Stort, gripande och ohyggligt välspelat.

DRAMA
"Californication", mansgrisigt med litterära ambitioner, Fyran måndagar
– Det är inte för sent att hoppa på Californication, denna fräcka men oslagbart välskrivna västkustserie med David Duchovny (han från X-Files) som desillusionerad författarsälle vars kärleksliv och dryckesvanor för tankarna till självaste Charles Bukowski. Usch och fy vad underhållande.

TV-FILM
"Den nakna pistolen", amerikansk crazyhumor som mest och bäst, Fyran 25/4
– Nuförtiden går det tretton filmparodier på dussinet och de flesta är lika usla. Åtminstone jämfört med Zucker-Abrahams-Zuckers Den nakna Pistolen (1988), denna sanslöst roliga komedi där galenpannan Leslie Nielsen – världshistoriens mest korkade polis – vänder upp och ner på snutfilmsgenren. Suveränt.