– Och att arbetsmiljön är trygg, att man kan vara där utan att riskera skador, och att man inte hela tiden behöver höra svordomar och sexistiskt språk.

Jarmo Peura ser på Kaisla Kortelampi som sitter mitt emot honom i det ljusa caféet. Det är högt till taket i utrymmet i Vallgårds yrkeshögskola i Helsingfors, och rösterna ekar mellan de tomma borden och stolarna. Bredvid Jarmo Peura sitter Juho Turunen, en aning tystare, vårtrött, och det har de här ungdomarna all orsak att vara. Deras studier på linjen för elektricitet och energi är nämligen på slutrakan, på våren får de två killarna sina betyg och sedan styr de ut i arbetslivet. Kaisla Kortelampi får vänta lite, till hösten, innan hon kan lämna skolbänken. Men under tiden flyger replikerna med hög hastighet mellan de tre vid cafébordet och avbryts ibland av höga skratt. Det är en osannolikt vacker vårdag då solen bländar fönsterrutorna och inte ens dammet från gatan kan störa en. Och siktet? Det ligger på framtiden. En framtid där stora åldersgrupper snart ska gå i pension och lämna fältet öppet för nya, yngre arbetstagare.

Jarmo Peura, Kaisla Kortelampi och Juho Turunen har alla valt linjen för elektricitet och energi dels på grund av ett eget intresse för något tekniskt och praktiskt:

– Mitt huvud skulle helt enkelt inte ha hållit gymnasiestudier, säger Peura.

Och dels för att möjligheterna att få arbete inom branschen är mycket goda.

– Nog finns det jobb, säger Juho Turunen. Och lönen är alldeles tillräckligt bra, också.

När han får sina betyg kommer han att ringa runt till potentiella arbetsgivare och höra sig för om lönen. Han vill se vad de kan erbjuda honom, helt enkelt. Jarmo Peura berättar däremot att han har fått arbetserbjudanden på alla ställen han har praktiserat under studietiden.

– Alla mina arbetsgivare har sagt att jag ska kontakta dem så fort jag blir färdig, säger han.

Det krävs en hel del viljestyrka för att inte sugas ut i arbetslivet redan före det och bara bli på den vägen, men de tre ungdomarna är överens om att betyget är viktigt. De har klarat av studierna på den utsatta tiden, tre år. Jarmo Peura tycker dessutom att studietakten skulle ha kunnat vara mera intensiv.

– Det kunde ha varit mera komprimerat. Om studierna skulle effektiveras lite så skulle man nog kunna klara av det här på två år.

Teaterdrömmar och sexism

Kaisla Kortelampi är den enda av de tre ungdomarna som inte arbetar inom sin egen bransch, då hon arbetar. Hon har nämligen jobb inom restaurangbranschen.

– Jag valde den här linjen av samma orsak som killarna, för att jag ville göra något tekniskt, men också för att döda tid. Jag behöver inte gymnasiet för det som jag vill göra, säger hon.

De verkliga ambitionerna riktar sig till en annan bransch. Kaisla Kortelampi vill söka in till Teaterhögskolan.

– Men man får inte söka innan man är aderton. Så jag måste fylla aderton först.

Nu är hon aderton, och planerna kvarstår.

– Jag har alltid känt mig dragen till kultur. Utställningar, konserter och finsk film intresserar mig. Men man kan inte vara skådis på heltid, så därför tänkte jag att det är bra med ett annat yrke också, säger hon.

Kaisla Kortelampi har inget emot el- och energibranschen, men hon skulle gärna se att den var mindre sexistisk och mera jämlik. Hon syftar på de repliker som ibland fälls på arbetsplatserna och på de grova skämten.

– Inte stör det ju i början, då tar man lätt på det, men när man hör det hela tiden, varje dag, då tröttnar man. Lite mera prydhet skulle man nog önska av karlarna i branschen, säger hon.

Hon fäster också stor vikt vid tryggheten på arbetsplatsen. Hon vill kunna gå till sitt jobb och veta att risken för att hon ska skada sig är minimerad.

Juho Turunen och Jarmo Peura nickar instämmande. De kommer in på frågan om vad som egentligen är viktigast på den framtida arbetsplatsen, och tryggheten verkar prioriteras. Det samma gäller en trevlig stämning, roliga och bra arbetskamrater, och att man får arbetsuppgifter som motsvarar utbildningen. Sist och slutligen är lönen trots allt inte det viktigaste.

Fackförbundet kallar

Samtalet kring tryggheten på arbetsplatsen leder in på ämnet fackförbund, och vad man kan ha för nytta av att vara ansluten.

– Egentligen vet jag inte speciellt mycket om facket. Vad de kan göra för en, och så, säger Kaisla Kortelampi, och de två killarna lutar sig framåt och börjar lägga ut texten.

– De bevakar dina rättigheter och ser till att du får juridisk rådgivning om du skulle behöva det, säger Jarmo Peura.

– Fackförbundet ger dig trygghet, man får en hel del specialförmåner och viktig information om var man står som arbetstagare, och dessutom kommer lönen in på kontot i tid när man är ansluten, säger Juho Turunen.

De två killarna har varit anslutna som studerande i den egna branschens fackförbund redan i en tid, och Kaisla Koretlampi ser på dem med skeptisk min.

– Ja, jag har inte haft något behov av att ansluta mig ännu, säger hon, och Jarmo Peura lutar sig över bordet med en glimt i ögat.

– Jaha, men hela idén är ju att du ska ansluta dig innan du får behov.

De är alla överens om att facket kunde göra sig mera synligt. Kaisla Kortelampi anser att hon inte har fått tillräckligt med information om vilken nytta hon kan ha av att ansluta sig, och hon anser att facket mycket väl kunde komma till skolorna, till eleverna.

– Jag tycker att någon representant kunde komma och presentera facket inför de studerande, eller att de kanske kunde vara med på olika studieevenemang som ordnas, kanske ha ett bord med informationsblad där, säger hon. Det är många som inte ens vet vad facket är.

Jarmo Peura och Juho Turunen nickar. Sedan sitter de tysta en stund innan de reser sig för att gå tillbaka till sina studier. Innan de går tackar de omständligt för pratstunden, alldeles osedvanligt artigt, och sedan försvinner de ut genom dörren, mot en framtid som för dem känns säker men som ändå är oviss, precis som det förrädiska majvädret.

Johanna Holmström

Svaren på frågorna i nr 4/2008

Det beskedet ger de som besvarat Löntagarnas framtidsfrågor i nummer 4. Fler svar tar vi gärna, så passa på och besvara de nya frågor som ställs här invid!

Aj, aj, tråkighetsstämpeln måste facket nog försöka skaka av sig. Särskilt smickrande är det inte då 7 av 10 besvarar frågan om facket är tråkigt med ett ja.

– Facket är alltför styvt och stelt. Välklädda och välavlönade farbröder som "experter" och "chefer" som sällan ler eller visar någon empati eller inlevelseförmåga. Dynamiken saknas. Facket är inte längre kött och blod. Det är däremot fackets medlemmar!

Se här en kritisk röst, men med en positiv knorr på slutet.

För mycket onödiga möten, tycker en annan. En tredje vill se ett ettrigare fack.

– Att effektivt försvara medlemmarnas intressen, fackliga ideal och internationell solidaritet är viktigast. Inget marknadstjafs, tack! lyder en kommentar.

Förmåner anser medlemmarna vara viktiga. Enhälligheten är stor, hela 84,6 procent håller med.

– Förmåner är viktiga. Dessutom bör facket ju värna om oss låglönefolk.

För dyrt att höra till facket? Nej svarar 7 av 10.

Förbundens olika avgifter lyfts fram, men också de högsta avgifterna försvarar sin plats. Medlemskapet är värt pengarna den dag man verkligen behöver få stöd.

Och tryggheten, den uppskattas. Eller som en svarande uttrycker det:

– Utan att höra till facket skulle man segla på farliga vatten.