
Johanna Holmström
Att konsumera en hel glob
Fendi, Gucci, Dior, Prada, Gabbana,
Chloe, Givenchy, Balenciaga, Hermes, Miumiu, CD, Mulberry, Burberry, Bottega Veneta, Jimmy
Choo, MJ, Thomas Wylde, YSL, Juicy Cotoure, Versace, Armani, Bally, Dunhill, Salvatore
Ferragamo, Zegna, LV Wallet, CN
Listan kunde göras hur lång som helst. Det är läder, lack, kedjor.
Det är exclusive brands som har blivit all inclusive. Det är konsumtionens ultimata
manifestation. Det är Väskorna. Så den som trodde att CD syftade på musik, att
Balenciaga var en maträtt på en ny italiensk restaurang eller att Thomas Wylde var en
brittisk 1800-talsförfattare, misstar sig. Det är alltså Väskorna det gäller, och nu
för tiden är väskorna allt som gäller.
Det här med Väskorna är inget nytt. Det har hängt med ett par år redan, ända
sedan glittret i Hollywood började låta Väskorna skymta på varje paparrazzibild,
produktplacerat snyggt över axeln. Där började det, och slutet är ännu inte nära.
Jag känner unga kvinnor som sätter hela sin månadslön på lyxväskor. Exclusive
brands, heter det. Uteslutande märken. Märken som är ämnade att utesluta största
delen av konsumenterna, och inkludera bara dem som verkligen har råd. Det här är
märkespropaganda. Att göra en produkt svåruppnåelig och uteslutande är nämligen det
bästa sättet att få folk att vilja ha den. Resultat: Major Cravings! Flickorna
övertygar sina föräldrar att tonåringar behöver väskor som kostar femhundra euro
(minst), och att de dessutom behöver nya hela tiden, för att följa med i
modesvängarna. Så föräldrarna som inte har råd, egentligen, köper. De unga kvinnorna
sparar för att kunna köpa, och maskineriet fortsätter att snurra. Det uteslutande har
blivit normen och alla flickor har likadana, svindyra väskor. De står utanför
Stockmanns varuhus med emblemet av hur de har blivit lurade, synligt på sin axel och med
stoltheten svällande i bröstet.
Men hallå! Det är inte är väskan man köper utan märket och därmed den exklusiva
tillhörigheten till en klubb dit alla numera kan höra, och att det bara betyder
bara att många betalar ett överpris för en produkt som inte ens är värd en tredjedel,
och att man samtidigt deltar i en konsumtionskarneval som slutligen kan sänka en hel glob
intresserar föga och få. Men det som tidigare kallades "att bli lurad" kallas
numera "status".
Under sin studietid på sjuttiotalet fick min pappa lära sig att det till och med är
politik att köpa skor. Nu för tiden räcker det inte med politik; det är global ekonomi
att köpa skor, och samtidigt fortsätter vi att köpa. Jag konsumerar själv kläder, och
hittills har jag tröstat mig med att man alltid kan återanvända dem. Jag har släpat
påsar och åter påsar till klädlådorna. Det här är att lura sig själv. För varje
nytt klädesplagg jag ersätter det gamla med, så sliter det på globen, för det är den
jag konsumerar, inte kläder, inte väskor, inte skor. Det finns bara en glob. Det är vad
globalisering verkligen betyder; att vi alla delar på resurserna på en enda glob. Den
kommer inte att hålla. Att tro att man kan vända på utvecklingen som snart kulminerar
är naivt. Men för all del, fortsätt slita, konsumera, köpa glömska. Låt det gå
undan. Snart är det för sent, och vad gör man då med pengarna som blev över?
Löntagaren
22.5.2008 nr 5/08
|