På begravningsplatsen i Lahtis grönskade gräsmattan redan i april. Parkträdgårdsmästaren Helena Suhonen på Västra begravningsplatsen konstaterar att inte en enda brun fläck finns kvar efter den milda vintern.

– Jag tror att den här vintern fick oss att vakna. Alla funderar nu vad vi borde göra för att lindra klimatförändringen.

Suhonen intygar att de krav som kyrkans miljödiplom från år 2001 ställer inte känns ett dugg besvärliga. Återanvändning och sortering är rutin, även om det ofta kommer nya direktiv.

Vaktmästaren Voitto Valovaara berättar att man har brukat kompostering på begravningsplatsen i Lahtis sedan början av 1990-talet. Krattningsavfall komposteras, gravläggningsmullen separeras. Allt jordmaterial återanvänds. Man arrangerar också miljökurser för de anställda, största delen har lärt sig sortera avfall och gått en problemavfallskurs i Riihimäki.

De första sommararbetarna har inlett jobbet med att kratta och de putsar platser som man inte kommer åt med maskin. I Lahtis är lövblåsningen förbjuden så man suger istället upp löven på begravningsplatsen.

Billiga plastljus blir dyra

Även om återvinning och sortering sedan länge är rutin i skötseln av begravningsplatserna hittar man också på nya saker. Det senaste är insamlingskärl för gravljus av plast, där de anhöriga själva får skruva av metallocket från plastbehållaren och lägga dem i skilda kärl. Men vid ljusbergets fot ser man att inte ens de enklaste direktiv alltid följs. Människor separerar inte metallen och slänger ovidkommande avfall i samma lådor. Det behövs tydligare anvisningar och lite god vilja av besökarna.

Man kan naturligtvis inte förbjuda människor att komma med plastinpackade ljus, och ibland finns det femton stycken sådana på samma grav. Mitt i sorgen är det kanske inte miljöfrågorna som kommer främst. De som sköter gravgårdarna önskar att människor förde dit lyktor och tände vanliga ljus i dem, även om de inte brinner lika länge som de plastinpackade. De vanliga ljusen lämnar inget avfall.

– En jul räknade jag på skoj vad insamlingen av plastinpackade ljus och transporten till avstjälpningsplatsen kom att kosta. Räkningen gick på 2 200 euro, alltså bara en enda jul och en enda av landets begravningsplatser, berättar parkträdgårdsmästare Eila Nykänen på Levo begravningsplats.

Största delen av sorteringen utförs av dem som arbetar på gravplatsen. Till sommaren anställer man säsongarbetare som har varit med förut och skolelever. Det sorterade avfallet går antingen till återvinning eller bränning.

Arbetstagarna hittade på att samla in lerkrukorna skilt. De är eftertraktade för hobbyverksamheten i daghem och klubbar. Vi får också tips från anhöriga, senast kom det önskemål om ett glasinsamlingskärl.

– Om man bara ännu fann ett sätt att återanvända plastkrukorna! En del använder vi själva i egna trädgårdar, men alla krukor kan vi inte ta hand om, säger Nykänen.

Begravningsbuketterna borde komposteras

Nästa utvecklingsprojekt gäller ställningen som begravningsbuketterna byggs upp kring. Nu är de av plast. Blombuketten binds med järntråd och förses med rosetter av plastband. Blomsterkvastarna kan inte komposteras, för det vore alltför arbetsdrygt att befria dem från plast och metall. Därför borde man få en ändring i deras struktur. I trädgården i Levo använder man en ekobotten av papp, som ger lika vackra blomsterarrangemang som plastbottnarna.

– Ekobottnen gör också blomsterkvasten lite billigare, säger Nykänen och rekommenderar också helt vanliga buketter som alternativ.

På Västra begravningsplatsen visar Helena Suhonen hur rosettbandet av plast stiger ur mullen som om det var nyknutet. Plastrosetten förmultnar inte.

– Om vi kunde få blombutikerna att utveckla nya bindningsmetoder kunde vi kompostera alla gravblommor, och det skulle minska deponiavfallet betydligt, önskar Suhonen.

I ord och gärning

Den evangelisk-lutherska kyrkan har inte gått in för miljöansvar för att förbättra sin image, utan för att tanken har grund i teologin. I skapelseberättelsen gavs människan uppgiften att odla och värna. Hon har lov att njuta av naturens håvor, men inte att förstöra. Också kyrkan måste ta sitt ansvar för klimatförändringens orsak och verkan.

Genom ett miljödiplom vägleds församlingarna att beakta miljöfrågorna i all sin verksamhet. Kyrkans klimatprogram, som publiceras inom kort, utvidgar perspektivet genom att ge rekommendationer också till kyrkans fyra miljoner medlemmar. Över hundra församlingar har redan avlagt miljödiplomet. Diplomet skall förnyas vart fjärde år. Förnyandet visar att det inte rör sig om bara ett papper, utan att församlingarna ständigt förbättrar sitt arbete för en renare miljö.

Inom kyrkan, liksom också i företagslivet, vill man fokusera på kärnan i sitt uppdrag: gudstjänsten, de kyrkliga förrättningarna, fostran, diakonin och själavården. Bort med allt ovidkommande.

– Men miljöskyddet handlar det inte alls om någon extra uppgift. Miljödiplomet skapades för att gärningarna skulle rimma med våra ord, betonar pastor Elina Lehdeskoski, som svarar för samhällsarbetet i Lahtis kyrkliga samfällighet.

Bra för naturen, bra för människan

En pastors samhällsarbete kan enligt Lehdeskoski delas in i fyra fält. Ett fält består av de normala uppgifter som en församlingspräst utför och diakoni, ett annat av arbetslivet och de arbetslösa, ett tredje av miljöfrågor, mänskliga rättigheter och fredsfrågor och det fjärde av krisberedskap och arbete som stöd och samarbetspartner för polisen. Miljöfrågorna betonas här av att Lehdeskoski leder församlingarnas miljökommitté.

I Lahtis kyrkliga samfällighet har de pastorer som arbetar med samhällsfrågor traditionellt varit lika intresserade av miljöfrågor som Lehdeskoski. För henne är knapphet lika med ansvar.

– Jag har alltid funderat över var saker kommer ifrån och hur de tillverkas. Hur mänskliga rättigheter, arbetsförhållanden och miljöaspekten beaktas i produktionen.

De människor som levde under kristiderna visste hur man konsumerade på ett rimligt sätt och hur man återanvände saker och ting. Dagens unga är mera upplysta än sina föräldrar. De stora årskullarna är vana vid ekonomisk tillväxt. Det är inte lätt att avstå från något när man är van att köpa för pengar. Det är besvärligt att lära sig något nytt, men var och en kan bära sitt strå till stacken.

– Om man istället för att köra bil korta sträckor skulle vandra kunde denna ekologiska gärning också främja ens hälsa och ekonomi. Det här är ett sätt att finna motivation för en rimlig konsumtion.

Lahtis kyrkliga samfällighet har gått in för stora investeringar, såsom förnyande av värmesystemet på lägerområdet och ett system som reglerar värme och upplysning. Investeringarna är ett sätt att uppnå församlingarnas energisparmål. Den dyra investeringen kommer med tiden att ge stora inbesparingar, men ibland är det svårt för förvaltningen att kunna se så långt.

– Kritikerna har undrat varför man skall investera i klimatförändringen när det är människor man borde hjälpa. Men inte kan man ju ställa naturen och människor emot varandra. Det som är bra för naturen är också bra för människan.

PÄIVI SUMSA
Översättning: ASTRID NIKULA