Angående politikerskandaler. Det är alltså knappast så att det skulle pågå fler
upprörande tilldragelser bland dagens makthavare än det gjort tidigare kanske
snarare motsatsen. Det är bara det att vi har fått en grupp fria medier som gärna
rapporterar om skandalöst beteende, och som har det mandatet både av folket och
makthavarna och väl är ju det i sig. Vi är en del av den västerländska
mediekulturen, och om vi vill grundorsaken till den överdrivna medieteatern så är det
väl snaraste vi själva, den stora allmänhet som okritiskt konsumerar dessa rubriker som
borde ställa oss framför spegeln.
Det är väl inte heller många som tror att det gick mindre vilt till på Kekkonens
tid, eller på tolfte Karls, eller Gustav den tredjes, för den delen! Även om Karl
förhöll sig kysk gällande kvinnor så var han nog minst sagt egendomlig på många
andra sätt, den senare gjorde sig omöjlig på i stort sett alla tänkbara områden. Vill
man förresten få sig ett verkligt djupdyk i alla groteska skandalers urhistoria lönar
det sig att studera Roms historia. Rykten om skandaler spriddes förvisso förr i världen
inte via pressen, men nog i form av graffiti och anekdoter. Bellman-historierna tillkom
redan under Bellmans tid, och på 60-talet spriddes ett otal historier om Kekkonen, varav
en del i den skandalösa genren.
Samtidigt är det en del riktigt obehagliga saker som följer denna i och för sig
positiva och öppna västerländska mediekultur i kölvattnet. Här talar vi nu tyvärr
inte enbart om kändisarnas kärleksaffärer utan också om egentliga felbeslut och
tjänstebrott.
Rädslan för negativ publicitet föder ett slags skenhelig kvasimoralism. Ett problem
blir till ett riktigt problem först när det skrivs om det i tidningarna eller
rapporteras om det i TV. Behovet av syndabockar gör att man gärna offrar någon som
hängts ut i medierna, eller tvärt om hänger ut någon i medierna som sedan får bära
skulden, fast problemet kanske skulle kräva en grundligare byktvätt.
Mediernas roll som folktribunal blir här mera än uppenbar. Att bli dömd för ett
brott är förvisso en allvarlig sak, men brottet eller synden i sig blir knappast varken
större eller mindre av att förövare och eventuella offer med alla tillhörande detaljer
viks ut på löpsedlarna.
Om allmänheten är snar att döma så tycks den dessutom vara lika snar att förlåta.
Den som nyss varit på schavotten sitter snart igen i triumfvagnen. Exemplen är otaliga.
Allmänheten älskar dem som har talets gåva och som kan spela på de rätta
känslosträngarna oberoende av deras moraliska och praktiska färdigheter i övrigt. En
vacker, charmig och vältalig skurk drar ofta det längre strået framom ett mera
vardagligt och fåordigt helgon.
För allsköns skurkar och charlataner handlar det således om att lyckas vända
skandal till succé skillnaden tycks vara hårfin! Greken Herostratos tände för
ca 2 400 år sedan på det stora Artemistemplet i Efesos för att bli berömd och gå
till historien. Ett projekt som lyckades, antagligen över hans vildaste förväntningar!
En form av kändisskap som existerar än idag och som inspirerar många till ytterst
tvivelaktiga handlingar.
Valet är ytterst vårt eget. Vill vi ha ledare som svarar för en sund moral,
praktiskt förnuft och äkta omtanke eller följer vi sådana som vädjar till mera
primitiva instinkter.