Inflationsspöket har nämligen stuckit upp huvudet — både högre och snabbare än väntat. Inflationen är inte i och för sig framdriven av lönepåslagen, men eliminerar nog deras köpkraft och är därmed en pådrivande kraft med tanke på kraven i nästa avtalsomgång. Vi har alltså en klassisk pris-löne-spiral på gång.

Prisökningarna har enligt de senaste beräkningarna på bara några månader ätit upp en stor del av löneförhöjningarna. Inflationen ligger redan på fyraprocentsnivån. Särskilt fatalt är att priset på basnödvändigheter, som mat, energi och arbetsresor rakar i höjden. Något indexvillkor finns inte i bakfickan att slå i bordet när realinkomstutvecklingen visar rött. Så det kan bli att gå med rumpan bar rätt länge innan kompensation står att få.

Inkomstpolitiken har på arbetsgivarnas försorg gravlagts — åtminstone för en tid och i sin traditionella skepnad. Blickarna vänds därför mot regeringen i from förhoppning om att den skall ha tid för annat än att förse skvallerpressen med löpsedelsmaterial. Staten har inom skatte- och avgiftspolitiken ett antal instrument till sitt förfogande för situationer som denna. De borde nu användas till att trygga små- och medelinkomsttagarnas köpkraft. Tyvärr har dock en betydande del av skattelättnadsmarginalen förslösats på omotiverade skattelättnader till välsituerade.

Situationen är till många delar bekant. När tillväxtboomen i ekonomin planar ut är det dags för dem som har att se om sitt hus och plocka hem vinsterna. Då kommer skattelättnader riktade till kapitalägarna väl till pass. Så långt har nog regeringspartierna påpassligt sett till de sina.

I september skall arbetsmarknadsparterna och regeringen träffas. Inte för regelrätta inkomstpolitiska samtal, men åtminstone från fackets sida när man förhoppningen att någon form av koordinering beträffande den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken kunde återupprättas. Det framstår som allt tydligare att de samtalen blir något av en kulminationspunkt. Misslyckas de skruvas takten upp i spiralen nominella löneökningar, inflation, försämrad köpkraft och försvagad konkurrenskraft.

I den karusellen tar löntagarna alltid mest stryk.

HANS JERN