Mina vänner var i ungefär samma situation som jag. Mycket tid i en växande värld. Ibland, ganska ofta, hände det att någon Ulf, Christer, Morgan eller Gunnar kom sladdande med cykeln i gruset, stannade till och frågade: hänger du med och går vilse?

Och det gjorde man ju. Skog fanns hur mycket som helst. Så vi cyklade iväg till något skogsbryn en bit ifrån närmaste tätort, la cyklarna i diket och började gå.

Sen gick vi, och gick, och fortsatte gå tills vi stötte på ett hus eller människa. Då frågade vi var vi var. Ofta fick vi svar, ibland också ett glas vatten, eller till och med saft. Sen fortsatte vi gå tills vi så småningom hittade tillbaka till cyklarna och kunde ta oss hem igen. Ibland hittade vi inte, och blev borta väldigt länge. Sådana gånger hände det att föräldrarna frågade vad vi hade gjort. Då svarade vi och sa som det var: inget särskilt.

Tydligen fanns det en lockelse i att inte veta var man skulle hamna, och vad man skulle hitta. Vilse gick vi mest under sommarhalvåret, men ibland också sena höstar och tidiga vårar. Jag minns hur vi ålade över isar som knappt bar.

Man ska ner i det där vattnet. Ungefär så vill jag minnas att den svenske författaren Stig Larsson sa i en intervju för ett par decennier sedan. Han talade om sitt skrivande, om hur han inte vill veta hur det ska gå och vad som ska hända innan han sitter där och skriver och orden på pappret visar vägen. Det var det han menade med att man ska ner i det där vattnet, han talade om berättelsen som en bassäng, hur man kan se den uppifrån, utifrån, men att det inte räcker, man måste ner där, ner i det som händer.

Ungefär så vill jag minnas att han sa. Men säker kan jag ju inte vara, jag tjyvläste intervjun för många år sedan i någon bokhandel i Stockholm, och har med tiden säkert lagt till och dragit ifrån så mycket att inte ens Stig Larsson själv längre skulle känna igen vad jag påstår att han en gång sagt.

Det spelar ingen större roll. Det jag undrar över är var det planlösa letandet finns idag? Hamnar man vilse är det bara att rådfråga sin gps. Noga uppgjorda planer, kartor och beräkningar är både tidsbesparande och effektiva. Men är det ändå inte så att också effektiviteten har ett pris? Vi vet inte vad vi går miste om genom att ta den korta vägen. Men att ta en omväg kräver det som vardagen så ofta lider brist på: tid. Så inte heller jag går så ofta vilse numera. Det blir mest bara att låta tanken irra. Fast ett håller jag fortfarande fast vid. När jag ska utföra ett ärende i verkligheten säger min fru alltid att jag ska ringa och fråga först, om det jag ska ha finns inne, om just den tjänstemannen är på plats idag. Eller om det handlar om längre färder: att jag ska titta på kartan innan jag ger mig iväg. Men det gör jag inte. Jag bara åker. Sen händer det att jag kommer till en dörr där det står att de stängde klockan fyra. Då har jag plötsligt lite extra tid, och tar kanske en sväng runt idrottsplatsen eller går in i ett antikvariat och lyfter på en bok som bara ligger där, lite vid sidan av, som om den inte fått plats bland de andra. Oftast leder det här bara till att jag kommer hem med oförättat ärende. Men någon gång, någon enstaka gång, kan det hända att jag ramlar över något alldeles oväntat. Och har det hänt en gång så kan det hända igen.

Trevlig sommar!