Någon kanske protesterar, men så är det nog faktiskt att äldre människor sällan vill erkänna att ungdomen har det värre än man själv hade i sin ungdom. Jag för min egen del tror nämligen att dagens ungdom på flera punkter har det värre än vad vi hade i vår ungdom.

Folk i min ålder, alltså femtiplussare, kanske inbillar sig att allt var värre förr, och att de måste arbeta mycket mera. För ett är säkert; lediga jobb fanns det mera av. Också sommarjobb.

Min egen erfarenhet av sådana började i yngre tonåren som hjälpreda åt en vägingenjör. Jag och en kamrat skulle hålla en några fot lång mätsticka medan vägmästaren tittade i sin vördnadsinbjudande kikare, teodolit hette den visst, och gjorde för oss unga lantisar helt obegripliga anteckningar i sin blankett.

Sedan skulle det följa erfarenheter från en mängd olika sysselsättningar, skogsräkning, kioskbiträde, skogsplantering, plantskola, byggnadsjobb, industrilager, hotellportier med mera.

Allt var mycket lärorikt, nyttigt, relativt hälsosamt och inte heller alltför farligt varken för kropp eller själ. Man fick lära känna både yngre och äldre människor av alla de slag.

På den tiden, dvs. 60–70-talen var det också mycket populärt att åka till Sverige och sommarjobba. Detta trots att det fanns övernog med jobb även här i Finland. Nåväl, förtjänsten var kanske lite bättre i grannlandet och några blev också på den vägen. Och några av de riktigt försigkomna vågade sig ännu längre bort.

Under 70-talets heta år ropade industrin efter arbetskraft och tog in alla de kunde få. Personalpolitiken var också vad man i dagens läge kunde kalla verkligt human och fördomsfri. Personer med nedsatt arbetsförmåga fick ingalunda sparken utan fick syssla på i egen lunk. Uppgifterna var inte alltid så viktiga och lönen var säkert inte häv men huvudsaken var att man fick vara med, och dessutom belastade man varken kommun eller socialförsäkring. Ofta rörde det sig om folk med olika slag av invaliditet eller mentala störningar.

Nåväl, allt detta har ändrats, och numera ska man vara färdigutbildad och helst ha en gedigen erfarenhet och absolut inga anlag för sjukdom eller andra prickar i protokollet för att alls behöva besvära sig för att ansöka om en arbetsplats. Detta har drabbat både den formen av sociala anställningar som jag beskrev ovan och tyvärr även sommarjobben och praktikantplatserna.

Arbetsgivarna är dessutom obenägna att ta sommarjobbare och praktikanter då det ofta på kort sikt medför mera extra besvär och kostnader än dessa förmår producera.

Samtidigt talar högt uppsatta experter, politiker och företagsledare jämt och ständigt i lunchtalen om hur viktigt det är att hålla äldre kvar i arbetslivet och hur viktigt det är att sysselsätta folk med nedsatt arbetsförmåga, för att nu inte tala om hur viktigt det är att slussa ungdomen in i arbetslivet så tidigt som möjligt. Tala om dubbelmoral!

Allt var inte värre förr!