Tystnaden är påtaglig. Varningssignalerna har tystnat efter dagens sprängning, då utposterade vakter sett till att ingen arbetstagare rört sig utomhus.

Geologerna har uppskattat att kalken räcker till i åtminstone 30 år ännu. I dag ligger gruvans botten 150 meter under havsytan. Betydligt längre ned, på 220 meters djup är förkrossen igång igen. Två man turas om i djupet, de arbetar ensamma i åtta timmars pass och kommer upp till ytan bara under sprängningen och mat- och kaffepauserna.

– Mycket handlar det om ensamjobb. Sprängare, borrare och dumperförare, alla jobbar de ensamma. Arbetet är fysiskt tungt, säger arbetarskyddsfullmäktige Yngve Mattsson, som guidar Löntagaren runt på det totalt 65 hektar stora området där kalk brutits i 110 år.

Halkan värst

I dagbrottet, gruvan i vardagligt tal, jobbar ett femtiotal personer i två skift, från 6–14 och 14–22, i ur och skur. Här finns ingen köldgräns ā bygge, där minus 20 grader sätter stopp för jobbet utomhus.

– Det kan blir rysligt halt här, och det är det största riskmomentet i gruvan. Regnvatten pumpas bort, och kalken i sig är ju inte farlig, men dammet är ständigt närvarande. Risker finns främst vid framdrivandet, vid sprängning och trafiken på gruvans 15 meter breda hyllor. Olycksfallen är få, tre här under det första halvåret och totalt sex inom Nordkalk, berättar Mattsson.

I år har Nordkalk gått in för nolltolerans. Då Löntagaren är på besök har 70 olycksfria dagar noterats i rad. Sjukskrivningarna ligger under industrimedeltalet. Här satsas också på ergonomi och trafiksäkerhet. Leverantörerna ger skolning då nya maskiner och fordon levereras.

Bränns i 1 200 grader

Trehundra meter från gruvan finns fabriken, en helgrå helhet. Med hjälp av filter och dammsug har mängden kalkdamm fåtts ned rejält här i fabriken, där roterugnen dundrar på elva månader om året — den står stilla endast under semestern. I en konstant temperatur på 1 200 grader snurrar 16 ton sten runt i fem, sex timmar, innan ugnen släpper ifrån sig hälften som brännkalk, hälften som damm och sidosten.

I manövercentralen sitter Jouni Silkka och övervakar via skärmar hur processen framskrider. De största problemen är materialstockning i transportören.

– Noggrannhet och lång stubin krävs, menar Jouni.

Jim Pesola betonar det fina i att jobbet är så självständigt.

– Vi har inte någon som står och kikar över axeln.

Elektrikern Emil Johansson, 20, är fortfarande kvar på sitt sommarjobb och hoppas få fortsätta.

– Jag har sagt till att så fort som det öppnar sig något, så kommer jag.

Här sitter också Yngve Mattsson under sina arbetsturer, men i morse klockan 6 gick han av och har några lediga dagar framför sig.

Skräp i ögat

Ögonduschar finns utplacerade lite här och för skräp i ögat är ett trots allt ett vanligt problem. Skydd finns, och används flitigt för att skydda både hörsel och syn.

Arbetskläderna är inhyrda. Arbetsgivaren består på ett par skyddsskor med stålhätta, för vinter eller sommar, varje år. Två par i året kan var och en också själv köpa till halva priset.

– Överst på önskelistan står att få de personliga skydden lättare tillgängliga, som här i manövercentralen. I dag ska vi upp till kontoret och begära skydd, säger arbetarskyddsfullmäktige Mattsson.

Nöjd är han däremot med de nya sociala utrymmena. Det finns bastu och dusch som kan användas efter arbetstiden.

"Crusch stones, not bones" — krossa sten, inte ben — uppmanar ett plakat i korridoren oss då vi styr stegen ut mot stenhögarna med kalksten. Den kommer från Gotland med pråmar och används där Pargaskalken som lätt smulas sönder i hetta inte lämpar sig. Pargaskalken går fint i ytspackel och golv.

Ingen kö till fysiskt tunga jobb

I kafferummet på gruvkontoret träffar vi en kvartett med gedigen erfarenhet av olika sektorer. Jag testar hur namnet på den nya storkommunen, Väståboland, låter i Pargasbornas öron.

– Nej, Pargas skulle det vara, säger en ovanligt enig grupp, bestående av: sekreteraren Ulla Saarikoski, driftschefen Gert Wahtera, underhållschefen Rasmus Lehtinen och brytningsarbetsledaren Robert Mannström.

Grundlönen är 10–12 euro i timmen, men variationerna är stora beroende på arbete och löneklass. Ovanpå det finns tillägg för arbete under jord, premier och annat.

Vissa yrken, som laddare och sprängare, kräver 4–6 månaders teoretisk utbildning plus ett års arbetspraktik.

De flesta går i pension vid 63–65 års ålder, och försök görs att hitta lite lättare jobb för dem som kommit upp i åren. Alltid lyckas det inte.

INGEGERD EKSTRAND