U-lands problem kontra i-landsproblem ger ju onekligen perspektiv på tillvaron, men det säger inte heller allt. Jag tror att nämligen att problemet ligger i betraktarens ögon. Utvecklingen i i-länderna har hoppat på evolutionståget och gått från rent fysiska bekymmer som svält och farsoter, till psykiska bekymmer, som en överhängande känsla av att inte duga och av att vara dålig hur man än är. Allt flera av oss lyckliga välfärdsnjutare insjuknar i mentala sjukdomar. Vi förströr oss med masochistisk sex och med våld. Vem är det då som ska avgöra om det är den inre eller den yttre misären som är värre? Den yttre misären tar livet av den som drabbas, medan den inre misären, som vi såg i Jokela och Kauhajoki, tar livet av den drabbade och de som råkar finnas i hans närhet.

Några dagar efter att den här tidningen kommer ut fyller jag tjugosju år. Jag känner mig redan gammal. Tiden då jag borde ha blivit något har runnit förbi, och jag har i min dumhet valt att söka mig till två branscher som trycker ner mig i en relativt sedd fattigdom. Två viktiga branscher; en som bygger upp det mänskliga psyket och en som raserar det. Litteraturen ger näring åt själen och journalistiken, med tanke på den otroliga flod av information vi befinner oss i, drar med sig all den bördiga jorden.

Ändå tycker jag att jag inte har åstadkommit något. Jag har tagit två examen, skrivit tre böcker, jag är ekonomiskt oberoende av mina föräldrar (ett stort plus i dagens läge) och jag har inga skulder. Jag äter tillräckligt varje dag, jag gör ingen något illa, jag håller kroppen frisk och jag sover om natten. Jag har uppfyllt mina drömmar. Ändå är jag inte nöjd.

Vad blir kvar i en människa när hon inte längre behöver kämpa för att överleva? Kvar blir tid. The Hours, som i filmen regisserad av Stephen Daldry. Tid att shoppa sådant som vi inte behöver, att äta oss in i glömska, att resa och sprida vår dumhet världen över, och värst av allt: tid att tänka. Tid att tänka på allt vi tror att vi inte har, allt vi borde ha varit, allt vi inte är, och de här tankarna kretsar tvångsmässigt kring oss själva hela tiden. Vi har lärt oss att vi är viktigast i våra egna liv. Det kallas individualism. Det kallas egoism. Det kallas ensamhet. Jag tror att där ligger fröet som växte till ett i-landsproblem. Vet ni vad jag vill ha till min födelsedag? Jag vill ha mindre individualism och mera individ-dualism.