Det vill säga att det här med film är alltför viktigt och värdefullt för att överlämnas i händerna på kritiker (eller deras välbeställda och avlägsna släkting, marknaden). I stället bjuder man in experter med andra kontaktytor till ämnet/filmen än bara dålig hållning, påsar under ögonen, fula kläder, taskiga människorelationer och anspråkslösa karriärutsikter.

Men det finns ett problem med denna infallsvinkel. Hur hitta människor som a) vet vad de pratar om b) förmår göra detta på ett språk som ens liknar svenska c) har ett naturligt förhållande till bioenergi, denna stjärnspäckade men i övrigt utomordentlig förnyelsebara energikälla.

När det gäller planerna på ett finlandssvenskt morgonteve-magasin – med start år 2010 – kan man förvisso glömma det sistnämnda kravet, men i övrigt hopar sig frågetecknen. I klartext: var hitta kompetenta soffslitare – på en språkö där den massmediala kapaciteten är något av en bristvara. Och det på ett område där konkurrensen redan från förut är benhård, inte minst just på (riks)svenskt håll.

I Sverige kanske det finns hur många förståsigpåare som helst, de flesta av dem boende i närheten av en tv-studio nära dig, men i Svenskfinland är det inte nödvändigtvis lika lyckligt ställt.

Några exempel: hos oss finns det endast en intellektuell gigant: Jörn Donner. En kulturform av värde: litteraturen (tätt följd av teater, musik, golf och segling). En självutnämnd klimatexpert: Jarl Ahlbeck. En valexpert: Göran Djupsund. En musicerande kvotflykting: Paul Oxley. En hajdarspelande bankdirektör: Kalle Pettersson. Ett helgon: Lucia. Och så vidare.

Hur det här ska gå ihop fattar jag inte. Å andra sidan bör det väl erkännas att det är mycket som undertecknad inte förstår sig på. Surrealismen är en sådan sak, och som det råkar sig har konstinriktningen i fråga haft något av ett uppsving på sistone.

Syftar på Främlingar 1808-2008, den stora finlandssvenska tevesatsningen där man inte räds nya fräscha kombinationer. Först ut är den dramatiska (läs: skälmkomiska) biten som kretsar kring en ung informator (Elmer Bäck) som faller för dottern till en rik köpman, detta mot en bakgrund av Finska kriget.

Låt gå för det. Det är förvånansvärt välspelat och inte så tokigt skrivet plus att de scenografiska lösningarna är fyndiga. Men sen drar det ihop sig till en talkshow där ett gäng unga talanger drar paralleller till livet i dagens Finland och man börjar skrapa sig i huvudet.

Vad i all sin dar är detta, ungdomsföreningens relationsklinik (i det första avsnittet avhandlas kärlek då och nu)? Skol-tv? Penningtvätt? Ett desperat försök att skildra historien på "ungdomens egna villkor"?

Friskt vågat, hälften vunnet, visst. Men i det här fallet misstänker jag, diplomatiskt sagt, att någonting gått snett.

Krister Uggeldahl

AKTUALITETER
"Inkorrekt, Tuomas Enbuske!", ifrågasättande journalistik med glimten i ögat, TV1 måndagar
– När det gäller aktualitetsprogrammen och förmågan att ifrågasätta saker och ting har svenskarna traditionellt legat ljusår före oss. Men så kommer Tuomas Enbuske, han som spolar den politiska korrektheten och ställer alla de obekväma frågorna. Vadå lönar det sig att rösta? Vad är det för dumheter?

RADIO
"Kvanthopp", populärvetenskapligt med Marcus Rosenlund, Radio Vega torsdagar & måndagar
– Det här med vetenskap är inget att vara rädd för. Det är en attityd som genomsyrar Kvanthopp med M. Rosenlund, ett program som utan rynkor i pannan närmar sig det vetenskapliga samfundet och dess nyaste rön. Vackert så, bra jobbat, men kanske blir det ibland till och med för hejsan hoppsan?

TV-FILM
"The Front Page", komisk karusell med Jack Lemmon & Walter Matthau, MTV3 14/11
– Front Page är den i ordningen tredje filmen om skjutjärnsjournalisten Hildy Johnson (Lemmon), mannen som försöker byta ut trycksvärtan mot kärleken och äktenskapet. Howard Hawks gjorde det bättre i His Girl Friday, men Billy Wilders version (från 1974) kommer inte långt efter. Lemmon & Matthau är ett oslagbart radarpar.