1908 beslutar svenska folkpartiet att vi ska börja fira Svenska Dagen. På den tiden var man tydligen så hänförd av allt rikssvenskt och svenska så kallad hjältekungar, att man valde en kungs dödsdag som datum då man ska fira svenska dagen i Finland. Detta har förstås fått somliga vitsmakare att fråga om valet av datum blir ett omen — det går lika för svenskan i Finland som det gick för Gustav II Adolf i dimman.

Det har nu alltså gått 100 år sedan vi för första gången firade Svenska dagen och numera är det en dag för alla finlandssvenska och inte bara medlemmar i det parti som lanserade dagen. Svenska Finlands Folkting ansvarar t.ex. för den årliga festen med utdelning av Folktingsmedaljen till personer som arbetar för svenskan i vårt land.

Svenska dagen har också ynglat av sig i Svenska natten — det är studenter som hittat på det, förstås. Och så har vi Svenska veckor och andra kampanjer.

Medborgarinstitutet i Borgå arrangerar språkbadsluncher — kanske snarare språkduschar — under svenska veckan. Två lärare vid institutet ställer upp och samtalar under en lunch med en till två personer. Denna idé kan vi ta upp på våra egna arbetsplatser — varför inte då och då besluta att nu håller vi lunch på svenska! Eller varför inte finska, om det är det språket som kan behöva piffas upp lite.

Vårt språk förtvinar och dör om vi inte använder det. Det gäller att använda det i alla sammanhang — jag kan erkänna att jag själv fuskar. Men det är vanligtvis fall då jag redan vet att den person jag vänder mig till inte kan svenska.

Här i huvudstadsregionen, där svenskan är mer utsatt och inte ett helt användbart språk överallt, har vi fått något som kallas svenska rum. Nu bor jag i en kommun där förhållandena mellan språken är 60–40, till finskans favör. Man klarar sig alltså utmärkt också på svenska. Men jag minns hur skönt det kändes då jag bodde i Helsingfors att komma in i Arbis lokaler och veta att det var svenska som gällde hela vägen.

Ett nytt sådant rum är Luckan, som från en liten lucka på Svenska teatern utvecklades till de informations- och biljettförsäljningsställen de är nu — på flera orter. Där hittar man dagstidningar från hela Svenskfinland, svenska böcker utgivna av föreningar och annat trevlig. Och så kan man köpa biljetter till revyer, teaterföreställningar och andra evenemang i våra finlandssvenska regioner.

Luckan arrangerar också en del kurser.

Någon på Luckan i Helsingfors har hört att vi blir färre vi finlandssvenskar — procentuellt, inte numerärt — och beslutat göra något. Luckan arrangerar nämligen nya barn evenemang. Förr kallades sådant för fruktbarhetsfester...

För det var väl inte så att det blev en galen särskrivning och det borde ha stått nya barnevenemang, alltså nya evenemang för barnen?