Sannfinländarnas frammarsch på bred front och i synnerhet i städernas förorter är ett uttryck för djupt missnöje. Det springer fram ur tilltagande tudelning av samhället, med växande fattigdom och vidgade inkomstklyftor i kombination med ökande andlig misär. Partiets framgång vittnar om besvikelse och förlorad tilltro till det politiska systemet hos dem som inte fått del av de senaste årens ekonomiska framgångar, som lämnats kvar i 90-talskrisens skugga.

Sannfinländarnas rabulistiska ordförande Timo Soini har lyckats kanalisera missnöjet till politiskt understöd utan att hemfalla till allt för extrem högerpopulism. Men i leden bakom honom frodas nog främlingshat och intolerans. Hur han i längden lyckas hindra den från att öppet blomma ut återstår att se. Skaran av lokala aktörer blev nu på ett tag mycket större.

Samlingspartiets mindre framgångar är på sätt och vis också en populistisk seger. Partiet har sökt sig in mot den politiska mitten. Kört med deviser och symboler man sorglöst lånat ur vänsterns traditionella arsenal. Byggt sig en hurtfrisk image som har föga att skaffa med de grundvärden partiet har eller den politik partiet bedriver. Hur långt det bär återstår även det att se. Nästa riksdagsval förs helt uppenbart under mindre lyckliga stjärnor.

Fram till dess gäller det för vänstern att forma ett eget, tydligt, alternativ. Ett trovärdigt handlingsprogram för åtgärder som kan vända samhällsutvecklingen bort från växande välfärdsklyftor tillbaka till ökad jämlikhet och omsorg. Det är en uppgift för socialdemokratisk reformpolitik vars nödvändighet marknaden som bäst håller på att leda i bevis.

HANS JERN