Ursäkta, men det är aningen svårt att känna igen sig i den verklighetsbeskrivningen. Har vi verkligen en språkförbistring på gång i detta land om man ser till det allmänna samhällsklimatet? Inte nödvändigtvis. Man måste vara rätt tondöv om man inte förnimmer att en positiv attityd till det svenska i Finland är mer allmän än sällsynt. De som kör en öppet fientlig hållning, som Suomalaisuuden liitto, får inte stort stöd. Organisationen har i själva verket kört sitt anseende i sank med sin befängda språkhets.

Språklagen som förnyades för några år sedan ger tillsammans med grundlagen svenskan ett stabilt fundament att stå på. Den länge efterlängtade finlandssvenska kanalen kunde förverkligas i samband med digitaliseringen av tevesändningarna. Finlandssvenska teveprogram tar hem statyetter. En svensk författare tilldelades härförleden Finlandiapriset. Ekonomikrisen har visserligen drabbat kusttrakterna också men överlag mår företagsamheten förhållandevis bra i de svenska regionerna och sysselsättningen är bättre än på många andra håll i landet. (Slående är i sig hur lite debatten handlat om sådana grundförutsättningar som sysselsättning, arbetsliv och ekonomin i Svenskfinland. Snus verkar ha blivit viktigare än bröd.)

Förvisso finns det bakslag att notera. Studentsvenskans öde blev ett trauma. Den språkliga servicen fallerar ofta i praktiken. I de förvaltningsreformer som genomförts på sistone har svenska intressen inte alltid beaktats på ett tillfredsställande sätt. Enstaka trakasserier förekommer. Det är viktigt att sådant lyfts fram och granskas. Men är fenomenen övervägande?

Svenska folkpartiet har tvingats notera en rad bakslag; både i val och i det politiska arbetet. Det finns ingen orsak att glädjas åt det. Men att det går dåligt för sfp är inte liktydigt med att det går dåligt för finlandssvenskarna — även om det är vad som ofta hävdas. Svenskfinland överlever nog med ett försvagat sfp. Det kan på sikt tom. bana väg för bättre jämvikt i politiken om fler partier börjar se en potential i finlandssvenska väljare, och väljarna börjar intressera sig för fler partier. En normalisering av den politiska kartan är inget att vara rädd för.

I kommunalvalets efterdyningar har på sina håll rätt märkliga allianser uppstått. De förenas av en anti-sfp hållning som inte är speciellt sympatisk men nog så symptomatisk. Allianserna behöver inte nödvändigtvis ses som "antisvenska". De verkar närmast vara lokala reaktioner mot en upplevd sfp-dominans; maktfullkomlighet som fått känslorna att koka över på sina håll. Knappast handlar det om särskilt långvariga fenomen, men nog på sitt sätt lärorika. Det är inte hukarmentalitet att visa hänsyn och generositet. Särskilt inte om man själv behöver sådant i större sammanhang.

Vi finlandssvenskar i gemen gör klokt i att lyssna själva. Det är mer dur än moll i vår framtidssymfoni. Vara hur det månde med sfp.

HANS JERN