Jag tillbringade årsskiftet i ett land där man inte följer samma tideräkning som vi i Finland, och där man således inte firade det nya året. För mig räckte det flera dagar, en vecka till och med, att inse att ett nytt år hade börjat, och jag hade ingen känsla av andlig inkarnation. Det nya året tog inte fart innan jag återvände till Finland med allt som det innebar. Att återvända till arbetet, till rutinerna, men också att återvända till den stenhårda kontrollen över det som medierna kallar världen. Under de tre veckor som jag var borta hade jag hunnit glömma att världen tydligen befinner sig i en akut ekonomisk katastrof samtidigt som hela planeten håller på att gå under, att islam och muslimer utgör ett omedelbart hot mot vår säkerhet och vår frihet — något jag inte märkte av överhuvudtaget medan jag vistades mitt bland dem — och att Finland fortfarande är xenofobiskt med tanke på det motstånd tanken på arbetsrelaterad invandring möter hos majoriteten av befolkningen. Farligt att glömma, farligt, men mest alldeles otroligt skönt.

Jag är tudelad inför mediernas roll i samhället. Å ena sidan är det naturligtvis viktigt att informera, men samtidigt tycks medierna också ha tagit över rollen som vårt lutheranska, dåliga samvete. Tidigare skulle kyrkan påminna människan om vilken usel syndare hon är, numera är det mediernas uppgift. Men frågan är: Behöver vi verkligen vårt lidande? Under de veckor som jag levde utanför mediernas direkta inflytande var jag lycklig. Jag levde bland människor som var lika bekymmersfria. Utan att tänka på saken slösade de naturresurserna och lät bli att sortera sitt skräp. De var muslimer men brydde sig inte det minsta om att de utgör det stora hotet mot västvärlden. Min egen rädsla för det främmande försvann gradvis och jag låste inte längre bildörren då jag satt ensam i en parkerad bil, strax intill en livlig trottoar. För ett ögonblick var jag dum, omedveten och fri. Sedan återvände jag till mitt eget land och det dåliga samvetens kollektiva tvångströja och undrade hur jag hade kunnat vara så dum, omedveten (och fri). Jag fortsätter att sortera mitt skräp, men en sak lovar jag mig själv det här året: att vara mera kritisk mot medierna. Jag lovar att lyssna, men också att granska det jag får framför mig, för om det är mediernas roll att kritiskt granska makthavarna, så är det mediekonsumenternas, din och min uppgift, att kritiskt granska medierna som trots allt är en del av statsmakten. Pröva på det någon gång om du inte redan har gjort det. Nästa gång medierna till exempel säger att majoriteten av finländarna är inbitna, inskränkta xenofober, försök då att vara precis tvärtom i stället för att låta dig själv tro att detta automatiskt också gäller dig. Det är troligen det enda sättet man kan undvika att bli sådan som medierna anser att man är.