Låten berättar om folket i slutet av 60-talet, om hur de ville göra om allt och skapa nytt. Den berättar förstås också om revolutionen. Men också om hur många kände besvikelse inför de nya makthavarnas politik. Deet var inte lätt att förstå varför de nya ansiktena var precis likadana som de gamla! Det var inte så lätt att förändra en människa ...

" And the world looks just the same, and the history ain’t changed". Ingenting har förandrats, du kan inte förandra historien.

Situationen är den samma i dag. Vi hör om ny politik, och om politiker som tycks ha nya idéer. Men så är det inte. Eller vad tycker ni är nytt i detta: permitteringar, uppsägningar, för höga löner, arbetsgivarens svårigheter, talet om en "tredje väg", om för dyra a-kasseersättningar osv. Och att arbetstagarna borde betala för de fel som affärsmännen begått.

Vi löntagare borde betala räkningarna, säger politikerna, såsom de alltid gjort.

Vi löntagare måste stöda bankerna och företagen, och låta bli att kräva lönehöjningar ...

Men jag hoppas att, "We dont get fooled again", att vi inte dras vid näsan än en gång. Den här gången måste arbetstagarna få mer skydd mot arbetsgivarna och gentemot deras åtgärder. Vi arbetstagare, vi löntagare måste få bättre ekonomiska möjligheter att kämpa mot recessionen. Vi måste ställa gemensamma krav för att möjliggöra den trygghet vi alla så väl behöver!