Arbetsgivaren svarar att beslutet ligger hos ministeriets ledning, som meddelar att regeringen och uttryckligen finansminister Jyrki Katainen ansvarar för beslutet. Arbetstagarna får läsa i Helsingin Sanomat, som citerar Katainen, att det är ministeriet som ansvarar för vilka nedskärningar produktivitetsprogrammet medför.

– Det retar oss speciellt att produktivitetsprogrammet saknar ett ansikte. Ingen har kommit till oss och rett ut vad vi sysslar med på enheten och vad våra tjänster behövs till. Personalen har inte hörts överhuvudtaget, säger bilchauffören och förtroendemannen Martti Korhonen, verkmästare Jani Seppälä och servicechefen Timo Kajukorpi.

Ovisshet

I enhetens stödtjänst gäller personalnedskärningen elva personer. Fem personer i ämbetsverksservicen, dvs. de som är födda 1950—1953 får kanske stanna kvar till sin pension. En av dem är bilchaufför Martti Korhonen, som får köra ministeriets höga tjänstemän ännu i tre år.

– Knappast avstår direktörerna från sin förmån att bli skjutsade med ministeriets egen bil. Det finns också en viss grund för det: de makthavande tjänstemännen som reser runt på landsbygden kan hålla möten i bilen utan rädsla för att information läcker ut, säger Martti Korhonen.

Jani Seppälä och Timo Kajukorpi kan inte säga någonting alls om sin framtid.

– Man har sagt oss att man försöker ordna en ersättande arbetsplats eller sysselsättningsutbildning. Sannolikt kommer stödtjänsterna i huvudsak att läggas ut och man har låtit oss förstå att vi kan söka våra tidigare jobb hos den serviceproducent som vinner anbudstävlingen eller få jobb på annat håll inom den privata sektorn. Arbetsgivaren har intygat att den bedriver en god arbetsgivarpolitik och att alla kommer att kunna placeras någonstans, säger Timo Kajukorpi, som tvivlar stort på att löftena håller. Som närmaste chef på enheten är han lika okunnig om framtiden som sina underlydande.

Destrueringsprogram

Männen på Tike kan inte förstå hur det i Tikes fall och på många andra arbetsplatser inom statsförvaltningen skulle kunna bli ökad produktivitet av att ett arbete som betraktas som nödvändigt utförs av någon annan än den egna personalen.

– För att sköta mitt arbete behövs det flera företag, åtminstone ett taxi- och ett bevakningsbolag, säger Jani Seppälä. Till hans arbete hör bland annat bevakningstjänster, chaufförsjobb, varuleverans med paketbil, att tömma pappersinsamlingskärl och dela ut intern post.

Jani Seppälä har döpt om det statliga programmet till destrueringsprogrammet, programmet som river ner.

– Kundenkäter visar att de ämbetsverkstjänster och publikationer, liksom informations- och rapporttjänster som Tike producerar, är utomordentliga. Dessa undersökningar tycks inte ha någon som helst betydelse när produktivitetsprogrammet drivs igenom, konstaterar Timo Kajukorpi.

Sjuklighet

Den osäkra framtid som produktivitetsprogrammet har skapat är det dagliga samtalsämnet på Tike. Som förtroendeman har Martti Korhonen tvingats erfara att facket står inför en omöjlig situation: regeringen har beslutat och genomför ett program som förefaller helt obegripligt.

– Vad kan man göra? Resolutioner har fattats, JHL och andra statliga fackförbund har lobbat i riksdagen och på ministerierna, men ingenting verkar ha någon effekt. I genomförandet av produktivitetsprogrammet har inte facket någon att förhandla med.

– Ovissheten och hopplösheten tar sig redan uttryck i form av sjukledigheter och sjukfrånvaron kommer säkert att öka i takt med att de anställdas uthållningsförmåga blir sämre, säger Martti Korhonen.

Humor

I allmänhet brukar de närmaste cheferna i arbetslivet föra utvecklingsdiskussioner med sin personal. Atmosfären vid de utvecklingsdiskussioner som har förts på Tike har enligt Timo Kajukorpi varit dämpade, i synnerhet jämfört med tidigare.

– I mars—april borde vi igen ha personliga målsättningsdiskussioner här, ställa upp mål för detta års verksamhet och gå igenom bland annat organisationens värderingar. Inom de ramar som har givits är detta arbete verkligt utmanande.

– Vi kan inte se i backspegeln, framtiden är höljd i dunkel. Vi måste leva här och nu och försöka få gänget att stå ut under dessa tider av ovisshet, säger Timo Kajukorpi.

Det som bär från en dag till nästa är att odla sitt sinne för humor.

– Visst är situationen komisk. Hela destrueringsprogrammet är skrattretande, säger Jani Seppälä.

Om han nu stod i beråd att söka sig ut i arbetslivet skulle statens bröd verkligen inte komma ifråga.

– Arbetsgivarens image är urusel i dag.

När Martti Korhonen började arbeta som chaufför för jordbruksstyrelsen för femton år sedan nöjde han sig med statens långa och magra bröd just för den säkra arbetsplatsens skull.

– Brödet är inte längre långt, det är bara magert.

LEENA SERETIN
Översättning: ASTRID NIKULA