Produktivitetsprogrammet kunde läggas på is för några år på grund av den ekonomiska nedgången, för att inte staten med sina egna åtgärder skulle bidra till ökad arbetslöshet. Det föreslår Jaakko Kiander som leder Löntagarnas forskningscentral.

– Programmet genomförs schematiskt utan hänsyn till vilket det verkliga arbetskraftsbehovet är i olika sektorer.

Produktivitetsprogrammets huvudtanke är att under den kommande arbetskraftsbristen frigöra personal från den offentliga förvaltningen för den privata sektorns behov. I nuvarande konjunktur- och sysselsättningsläge sitter produktivitetsprogrammet illa, menar Kiander.

– Ur dagens perspektiv är inte motiveringen längre aktuell, eftersom arbetskraftsbristen helt tydligt är över för stunden och uppenbarligen inte heller blir aktuell på ett tag.

Den stora fråga är vad den privata sektorn skulle göra med de statsvetare, humanister och samhällsvetare som universiteten spottar ur sig och vars sysselsättning redan nu är på dålig bog.

Smygprogram för att bli av med arbetsfolk

En av tendenserna i produktionsprogrammet har varit att man har minskat eller skall minska personal genom att lägga ut arbeten. För en nationalekonom är denna tanke obegriplig.

– Om arbetena ändå är nödvändiga för statens verksamheter åstadkommer man ingen ekonomisk inbesparing av att de produceras externt. I slutändan blir det ändå dyrare än att producera tjänsterna själv, säger Kiander.

Han tar polisen arbete som exempel. Staten har velat skära ner antalet poliser för att kunna genomföra produktivitetsprogrammet också i polisväsendet. Medborgare och företagare vill att polisen och bevakningen fungerar. Företagen har avlönat egna "poliser", dvs. privata väktare. Bevakningsbranschen blomstrar. I synnerhet medborgare som bor på landsbygden ser knappast någonsin polisens Svarta Maja, trots att de för sin egen trygghets skull gärna skulle ha polisen närvarande i sin omgivning.

– Man inbillar sig att produktiviteten ökar, fastän en del av statens skyldigheter de facto lämnas åt sitt öde. Man döljer personalnedskärningarna bakom strävan att förbättra produktiviteten, påpekar Kiander.

Centralisering är trend i businessvärlden

Regionaliseringsprogrammet lovat sprida på sysselsättningen till de olika delarna av nationen och samtidigt höja statens produktivitet. Kiander anser att regionaliseringsprogrammet strider fullständigt mot produktivitetsprogrammet.

– Regionaliseringen kostar pengar under en lång tid. Att flytta ut verksamheter från huvudstadsregionen till landskapen ökar engångskostnaderna för en lång tid. Dessutom föder regionaliseringen nya bestående kostnader, då tjänstemännen pendlar och flyger mellan sitt ämbetsverk och ministeriet. Idén står i fullständig konflikt med förbättrad produktivitet.

Kiander påpekar att businessvärlden för länge sedan har gett efter för centraliseringstrenden, trots att det är dyrare att verka i exempelvis Helsingfors och Esbo än ute i provinserna.

– Sakkunskapen samlas i metropolområdet där det går smidigt att rekrytera ny kompetent personal. Överallt i världen strävar sakkunskapen till att samlas i stora centra, påpekar Kiander.

Lönsamt att höja produktiviteten

Som nationalekonom har Kiander i sig inte ett ont ord att säga om statens strävanden att öka sin produktivitet.

– Nog är det alltid värt att öka produktiviteten om det låter sig göras. Staten har verksamheter som har blivit mer produktiva tack vare att tekniken ständigt öppnar nya möjligheter, och man har kunnat minska personalstyrkan inom exempelvis tullen och skatteförvaltningen. Allt detta har visserligen skett helt oberoende av statens produktivitetsprogram.

Kiander kritiserar produktivitetsprogrammet också för att det inte alls beaktar att en del av statens uppgifter har en sådan karaktär att produktiviteten inte med några rimliga metoder kan ökas genom att man minskar personalen.

– Produktivitetsprogrammet är egentligen en ren och skär bluff, eftersom den verkliga avsikten är att pressa ner antalet människor på lönelistorna för att samtidigt bara hoppas, att de människor som blir kvar, utför jobbet och helt sonika lämnar bort en del av det genom att prioritera bättre. Kiander påminner också om evighetsproblemet att produktiviteten inte ens går att mäta på alla områden inom den offentliga sektorn.

LEENA SERETIN