Tuire Santamäki-Vuori, som är ordförande för JHL, förbundet för offentligt anställda och välfärdsområdena, känner sig minst sagt besvärad av situationen. Som nationalekonom kan hon känna stor sympati med all slags åtgärder för att främja produktivitet och lönsamhet, men som fackföreningsbas kan hon ingenting annat än motsätta sig det som sker.

– Till vår sorg har vi konstaterat att produktivitetsprogrammet inte innebär någonting annat än att man schematiskt minskar personalen, utan att samtidigt ändra verksamhetsformer eller få till stånd en hållbar produktivitetsutveckling eller lönsamhet, förklarar Santamäki-Vuori.

Genomförandet harmar

Programmets syfte är också, förutom att frigöra arbetskraft från den offentliga sektorn för den privata sektorns behov, att öka statens egen ekonomiska lönsamhet. De metoder man använder är att lägga ut verksamheter men också säga upp folk.

– Ingetdera syftet förverkligas, så som det nu genomförs, konstaterar Santamäki-Vuori och säger att det grundläggande syftet om produktivitet och lönsamhet är så pass viktigt att man inte borde få fuska bort det genom ett uselt genomförande.

Det är just själva genomförandet som stör fackförbundet.

– Det som har blivit ett problem är att produktivitetsprogrammet verkar emot sina egna syften. Mig bekymrar det nu att produktivitetsprogrammet utmanar hela det politiska systemets trovärdighet.

– Riksdagens olika utskott har i sina utredningar kommit till att programmet inte förverkligas på rätt sätt och ändå håller det på att gå så att hundarna skäller men karavanen drar vidare.

Inom den privata sektorn innebär höjd produktivitet att det blir en ekonomisk nytta. I statens produktivitetsprogram bränner man upp pengarna samtidigt som produktiviteten mäts uteslutande i hur mycket man lyckas skära i personalstyrkan.

Santamäki-Vuori vill ta situationen inom försvarsadministrationen som exempel. Försvarsförvaltningens byggnadsverk har gjort utredningar om kostnadsutveckling och kundtillfredsställelse, och det belönades 2007 för bästa praxis inom landets offentliga sektor.

En av motiveringarna var att försvarsförvaltningens kvalitetsarbete präglades av systematik och inspiration. Försvarsförvaltningens tjänstemän mottog sitt pris vid EU:s kvalitetskonferens i Paris.

Ministeriet ombads informera om vilka de fortsatta åtgärderna skulle bli.

– Resultatet är att förvarsministeriet söker partners för alla möjliga områden, vilket betyder att det vill lägga ut alla verksamheter det bara kan. Inom försvarets byggnadsverk måste ett par hundra städare söka ny arbetsplats inom den privata sektorn på sämre löne- och andra arbetsvillkor. Ministeriet självt har påmint om att dess behov av budgetanslag inte minskar när det övergår till köptjänster, berättar Santamäki-Vuori.

Det mest dråpliga i hela operationen är att ministeriets eget utvecklingsarbete skulle ligga på sunda boliner och dess service ansågs konkurrenskraftig. Kostnaderna för tjänster på marknaden steg med tjugo procent, inom försvaret med fyra procent.

– Oberoende av vad lönsamhetssiffrorna visar sanerar man bort personal för att i enlighet med produktivitetsprogrammet minska antalet löneanställda inom staten.

Björntjänst

I internationell jämförelse har vårt land en effektiv och okorrumperad förvaltning med en lojal personal.

– Vad slags budskap ger programmen, hur påverkar budskapet arbetstrivseln och därigenom produktiviteten, frågar Santamäki-Vuori retoriskt.

Enligt Statistikcentralens trivselbarometer syns spåren redan nu. Staten, som tidigare betraktades som en god arbetsgivare, har enligt sin personal tappat greppet helt. Människor trivs inte med sitt arbete, motivationen haltar.

– Erfarenheterna visar att förhållandet till personalen påverkar motivationen, produktiviteten och lönsamheten, vare sig man vill det eller ej. Också på det här viset gör man lönsamheten en björntjänst.

– Regionaliseringsprogrammets budskap till lojala tjänstemän är att de går att ersätta med andra om de inte frivilligt accepterar att flytta ut till provinsen med sina arbeten. Budskapet är brutalt. Samtidigt dryftar man i arbetslivet hur man skall kunna ringa in och med tiden föra vidare den s.k. tysta kunskapen till nya arbetstagare, påpekar Santamäki-Vuori.

Statens arbetsgivarimage har redan fått sig en tråkig törn av produktivitets- och regionaliseringsprogrammen.

– Staten har som arbetsgivare målmedvetet försökt putsa sin arbetsgivarfasad. I dag är budskapet att den nuvarande personalen inte betyder någonting, men för framtidens personal blir man sedan en god arbetsgivare.

Lobbning biter inte

Produktivitetsprogrammet som ett personalnedskärningsprogram har från början fördömts av facket. Tidigare Statsfacket, nuvarande JHL och andra statliga huvudavtalsorganisationer har med kritiska ställningstaganden närmat sig riksdagsledamöter och andra beslutsfattare. Med magert resultat.

JHL-chefen för forskning och samhällspolitik, Ilkka Alava anser att produktivitets- och regionaliseringsprogrammen borde läggas in i naftalin.

– Om några år tvingas vi konstatera att konceptet inte fungerar. Då blir det igen dags att slösa statens medel på nya förändringar.

Alava menar att facket har förhållit sig mera förstående till regionaliseringen än till den personalnedskärning som sker i produktivitetens namn.

– Vi accepterar att man bygger nya verksamheter på andra håll än inom Ring III, men redan verkande ämbetsverk och inrättningar borde inte flyttas vilt omkring i landet. Personalen råkar in i helt orimliga situationer. Regionaliseringen åstadkommer ett flerårigt undantagstillstånd i statliga verk och inrättningar, vilket är ytterst stressande ur personalens perspektiv.

Alava säger att produktivitets- och regionaliseringsprogrammen helt motverkar varandra. Från huvudstadsregionen försvinner det tiotusen statliga arbetsplatser under förloppet av några år. Samtidigt talar regeringen för en metropolpolitik.

LEENA SERETIN
Översättning: ASTRID NIKULA