– Det kan man inte, sa Löntagarens redaktionssekreterare, som råkade avlyssna diskussionen. Och hon har helt rätt. Lagen säger tydligt och klart att förhandlingar ska föras mellan arbetsgivaren och arbetstagaren då den förstnämnda planerar åtgärder som påverkar de anställdas arbete.

Under de senaste månaderna har dessa förhandlingar gällt försämringar, arbetsgivaren har föreslagit permitteringar, uppsägningar, nedläggningar av hela verksamheten. Men lagen kan också användas i andra sammanhang. För något år sedan kallade en köpman i Björneborg förtroendemannen till samarbetsförhandlingar. Till hennes stora förvåning gällde förhandlingarna att köpmannen ville överföra alla fast anställda till heltid: han ville med andra ord ge dem flera arbetstimmar.

Samarbetsförhandlingar innebär alltså inte automatiskt varsel om kommande permitteringar och uppsägningar, även om det tyvärr ofta är precis det förhandlingarna gäller. I Sverige talar man om att varsla, när arbetsgivaren har för avsikt att säga upp. Där känner man inte till begreppet permittering.

I Finland använder vi varsla i samband med strejk. Senast var det Finnairs piloter som varslade om strejk. När detta skrivs får vi veta att förhandlingarna fortsätter, för piloterna förkastade medlingsförbudet men återtog strejkvarslet.

Det är kanske skäl att påpeka att finnarna ibland använder "olla pakkolomalla" när man är permitterad. På svenska räcker det med permitterad, eftersom vi har flera olika ord där finnarna bara har ett, nämligen loma. Semester, lov, permission och, då det gäller verbet lomauttaa, alltså permittera.

Allt oftare hör och läser jag om arbetsskydd. Är det de ekonomiskt dåliga tiderna som får redaktörer och andra att tycka att arbetet behöver ett extra skydd? Om det på finska heter työsuojelu, så heter det på svenska arbetarskydd. Det är alltså arbetaren, inte arbetet som ska skyddas.

Senast jag var ute och reste blev jag igen en gång påmind om hur tokigt det kan bli om man inte kollar översättningar. Eller om den som tvingas översätta inte har tillgång till en ordentlig ordbok. För det finns fortfarande arbetsgivare som inte förstår att det att man kan två språk inte automatiskt innebär att man också kan översätta och tolka.

På väg ut från bufférestaurangen på en av de vita båtarna på väg till Stockholm får jag syn på en varmrätt — så långt orkade jag aldrig under middagen. Det var något som liknade vorschmack och jag kollade om jag missat denna delikatess. Nej, det hade jag inte. Däremot hade jag missat något som hette "viltstekning".

Käristys fanns tydligen inte i den ordbok som fanns ombord. Så då kollar man närmaste verb, käristää = steka. Och då får vi rätten viltstekning, när det på finska heter riistakäristys. På svenska mer känt som viltskav!