Det är svårt att föreställa sig verket en dag då produktionen går på högvarv, det glödheta stålet susar fram genom valsarna, männen springer omkring i svettiga smutsiga t-tröjor och det fräser och pyr ur ugnen. I bästa fall produceras här närmare 70 ton ståltråd i timmen.

– Tänk dig 1000-gradigt stål. Och mycket buller, försöker Roger Forss, huvudförtroendeman på Ovako Wire.

I dag är det bara tyst. Allt står stilla, senast någon drog bort en datumlapp från väggkalendern var för två dagar sedan.

– Här ser ni vår nya hakbana, visar Bo Vilander, förtroendeman och sekreterare för Dalsbruks metallarbetarfackavdelning.

Företaget investerade nästan tre miljoner euro i den i somras. Då trodde man starkt på framtiden, i dag vet ingen vad som väntar. Nästa kvartal är ett oskrivet blad.

På andra sidan väggen har domen redan fallit. Här verkade svetsningsföretaget Esab som lades ner i januari.

– Måndagen den 12 januari hölls det sista mötet i samarbetsförhandlingarna. På tisdag fick vi pappren i hand, fabriken lades ner och vi blev utan jobb, berättar Jonny Lundström om det abrupta slutet.

Han har jobbat på Esab sedan 1990 och ägnat de senaste veckorna åt att fylla i arbetslöshetsblanketter, tömma sina skåp, lämna in verktyg och besöka arbetskraftsbyrån. Borta är overallen, skyddshandskarna, hjälmen, arbetskamraterna och motivationen.

– Vi var sju personer i mitt skift och träffades nästan dagligen. En stor del av det sociala livet har fallit bort. Det första vi nu frågar varandra när vi träffas är "Har du hittat nåt?".

Lundströms tankar går till kollegan som har sex barn och frun hemma och står utan jobb.

– Jag har försökt ringa runt bland bekanta och fråga efter något, men tyvärr. Det finns inga jobb här på orten.

Fortbildning istället för produktion

Dalsbruk har drabbats hårt av den försämrade orderstocken inom metallindustrin. Drygt 40 personer fick gå då Esab lade ner. Hundratals har permitterats från Ovako. Men det är fel att tala om siffror på papper. Alla i kommunen är indirekt beroende av hur det går för industrin på området.

– De flesta jobbar eller har jobbat här, konstaterar elmontören Nalle Sjöblom på Ovako.

I dag är det som om en spöklig slöja lagt sig över det 18 hektar stora fabriksområdet. Produktionen står stilla. Det gjorde den i går också, och några dagar nästa vecka.

– Allt vi producerar görs mot order. Det finns ingenting att valsa just nu, säger Bo Vilander då vi vandrar bort från verkstadsgolvet mot kontoret.

Alla skiftesarbetare som inte är permitterade den här veckan sitter på kurs och fortbildar sig i arbetsklimat och produktionsteknik.

– Arbetsgivaren har varit väldigt bemötande i det här fallet och ordnat program så att ingen tvingas vara ledig utan lön, säger Vilander.

Det är huvudsakligen män som sitter runt de två långborden i konferensrummet, män med grova händer och ansikten fårade av tungt och slitsamt arbete nere vid valsverket. Riktiga stålmän som med skickligt hantverk lyckas valsa ner 1 400 kilogram tunga billets till millimetersmal lång tråd. Nu är de förpassade till skolbänken.

– Det är nog inte min grej att sitta på stolar, suckar Sjöblom.

Han har jobbat på Ovako sedan 1987 och aldrig upplevt så hårda tider som nu. Precis som många andra har han både bostadslån och en familj att försörja.

– I somras var det fråga om man skulle hinna ta någon semester. Det var så bråttom.

Ännu i oktober gjorde fabriken rekordresultat. Tills orderstocken gick från 110 till 0 över en natt.

Turas om med permitteringar

Väggen kom emot i november. I december uppmanades personalen ta ut alla betalda ledigheter. Samtidigt gick men ner från fem skift till fyra. Nu går alla i tre skift och är permitterade enligt ett rullande schema.

Sedan januari har utgångsläget varit tre veckor jobb och en vecka permittering, för att uppnå maximal nytta för arbetstagarna då de lyfter stöd. Metallfackavdelningen har sedan långt tillbaka haft en stark ställning på orten. Nästan samtliga på fabriken är fackligt organiserade och har därför kunnat påverka villkoren.

Från och med mars är det två veckor permittering i sträck som gäller. Därefter ska läget följas upp.

– Den största förlusten är att vi går miste om kvälls- och helgersättning när vi är permitterade. Det kan röra sig om tusen euro i månaden, säger Sjöblom.

I stället sitter han hemma och rullar tummarna i väntan på att marknaden ska vända. Ingen vet när det sker, men personalen hålls hela tiden underrättad om hur det är med orderstocken.

– Alla kan se valsningsordern som ges av vår ägare via ett datasystem i huset. Just nu är det tomt.

Varje dag är Sjöblom där och tittar efter. Men det ser bara dystert ut. Resplanerna för framtiden har lagts på is. Amorteringen av bostadslånet har skjutits upp i väntan på bättre tider.

"Drastiskt beslut"

På samma sätt är det för Jonny Lundström som också har familj och hus.

– Vi har gått igenom alla försäkringar och sagt upp telefonen och tidningsprenumerationen. Man måste krympa in på allt.

Men till skillnad från Sjöblom känner sig Lundström förd bakom ljuset när det gäller informationen på Esab. Efter att de sex veckor långs förhandlingarna fick ett plötsligt slut för en månad sedan har han gått omkring med en obekväm känsla i maggropen.

– Det sköttes så dåligt. Vi fick aldrig veta något om läget och vad som skulle hända. Jag har på känn att arbetsgivaren redan från början bestämt sig för att fabriken ska läggas ner, säger Lundström.

– Man plockade inte fram några siffror och ingen från England kom hit för att diskutera. Vi gjorde produktionsrekord och då tog man in extra folk. En månad senare lägger de ner. Det klingar inte bra.

Huvudförtroendemannen Esko Antikainen på Esab håller inte heller inne med kritiken.

– Arbetsgivaren har betett sig som en idiot. Platschefen har inte haft något intresse i att hålla igång verksamheten trots att vi gjorde alla tiders resultat.

Nedläggningsbeslutet får honom att se rött.

– Det var drastiskt. Det blir hårda tider för kommunen. Vi har haft starka skattebetalare inom metallindustrin här, säger han.

Arbetsgivaren motiverar beslutet med det är helhetsläget på marknaden som avgör. Antikainen håller med om att det är dystra utsikter.

– Under mina 40 år i branschen har det inte varit så här dåliga tider som idag.

Själv har Antikainen ännu några månaders jobb framför sig — med att tömma fabriken. Hittills har en tredjedel monterats ner. Valstrådar och förpackningsmaterial fraktas ner till Centraleuropa dit produktionen flyttar.

– Det känns för jävligt att vara med och dra ner sin egen arbetsplats.

Inga båtar

Vad som händer med de tomma hallarna är oklart men åtminstone en sak är klar.

– Båtar det ska det inga finnas här, säger Antikainen bestämt.

Trots de dystra tiderna kan männen skratta. Ingen har gett upp hoppet.

– Den lilla trösten är att vi vet att det inte är vi som är dåliga. Vi har vårt i skick, vi har bra produkter som vi kan skryta med. När marknaden kommer tillbaka är vi där och tar tillbaka vår del, säger personalchefen Stefan Långström på Ovako.

Jonny Lundström vägrar ge upp.

– Det här kan inte vara slutet. Någon gång måste vi uppåt.

JOHANNA LINDFORS