Herngren agerade inte ensam, utan som del av den så kallade plogbillsrörelsen. En anledning till att jag lagt Herngren och plogbillsrörelsen på minnet är deras sätt att genomföra aktioner. Det handlar aldrig om svarta luvor och planerade flyktvägar. Tvärtom. Efter aktionerna stannar de kvar på platsen och förklarar vad de gjort och varför. Och viktigast av allt: de tar sitt straff. Efter aktionen i USA 1984 dömdes Per Herngren till åtta års fängelse. Han satt av femton månader innan han släpptes och skickades till Sverige där han sedan fortsatte sitt fredsarbete.

Det här gör att man kan tycka vad man vill om plogbillarnas symboliska avrustningar, men det är svårt att inte ha respekt för vad de gör.

Det här som en liten inledning till vad jag egentligen tänkt skriva om idag.

Nämligen konst. Och inte vilken konst som helst, utan ett projekt som just nu genomförs i Stockholm. Verket har alltså påbörjats, men ännu inte avslutats. Ändå har det redan diskuterats i samtliga medier.

I korthet ser det ut så här: En student på Konstfack har som en del i sitt slutarbete valt att rikta in sig på psykvården. Hur arbetet kommer att se ut är det ingen som vet, det avslöjas i maj. Men det hon redan hunnit göra är att ställa sig på en starkt trafikerad bro i Stockholm och uppträda som självmordskandidat. Förbipasserande ingrep och kallade på polis, kvinnan omhändertogs och kördes till psykakuten där hon gjorde våldsamt motstånd, blev bältad och medicinerad. Nästa dag kom en kollega och intygade att kvinnan inte var sjuk, utan bara spelat. Konstnären kunde sedan vandra ut från sjukhuset.

Som brukligt går debatten i svart och vitt. På ena kanten en frustrerad sjukhuschef som tycker att konstnärer ska ägna sig åt att måla tavlor, på andra konstnären Pål Hollender som anser att psykmottagningen "funnit sig stående med byxorna nere, spännbältena i ena handen och medicinsprutorna i den andra". Två resonemang som knappast visar spetskompetens, men där sjukhuschefens trots allt är mer förståeligt eftersom det är hans personal och patienter som utsatts.

Mellan ytterligheterna finns de som säger vänta och se, i maj vet vi om det är bra eller inte.

Jag är tveksam till vad jag hittills sett, men sällar mig till den tredje kategorin och hoppas samtidigt att verket är mycket, mycket bra. För är det inte det har vi problem.

Konstfack har försvarat sin student och sagt att de inte anser att psykiatrin ska vara ett fredat fält. Det tycker jag de har alldeles rätt i. Men lika viktigt, och något de inte nämner med ett ord, är att inte heller konstens fält ska vara fredat. Konstnären som spelade psykotisk har polisanmälts för bland annat falskt larm, våld mot tjänsteman och misshandel. Det är anmälningar som bör prövas, och blir hon fälld bör hon också ta sitt straff utan att gömma sig bakom begreppet konst.

Därför ser jag fram emot maj, då jag hoppas på en förklaring. Helst utan slingrande resonemang om konstnärlig frihet. Konsten kan testa gränser, den kan till och med arbeta för att flytta gränser. Men den provokatör som ropar på hjälp när provokationen biter borde kanske välja en annan väg.

Eller gå en kurs hos Per Herngren i Göteborg. Behövande hittar honom på perherngren.blogspot.com.