Det är skillnad på höger och höger. Tidigare fanns det många samlingspartister som stödde en socialliberal politik som i allt väsentligt liknade huvudströmmen i den så kallade nordiska dvs. närmast socialdemokratiska modellen. Den kännetecknades i tiden av en relativt generös inkomstomfördelning från de rikare till de fattigare samt en någorlunda bra standard på de allra lägsta stöden, en standard som dessutom uppbackades av väl utbyggda kommunala tjänster i bland annat skola och sjukvård. Man kan lugnt påstå att ingen lämnades i sticket. I Finland uppnådde vi detta läge under 1980-talet men det blev tyvärr ganska kortvarigt som det nu ser ut.

Att högervindens politiska brohuvud samlingspartiet får så stort stöd i galluparna tyder dessutom på att folket stöder denna förändring och att den ideologiska bearbetningen lyckats, kanske över all förväntan och möjligen till en viss överraskning också för de inblandade.

Jag tror nämligen att det är ett stort misstag att se detta enbart som en följd av att högerkrafterna till skillnad från vänstern lyckats engagera relativt goda galjonsfigurer. Visst har detta också sin betydelse som ingalunda ska förringas, men jag tror tyvärr inte att lösningen är så enkel. Jag tror alltså inte att det räcker med utbyte av några få vänsterledare. Det krävs betydligt mera för att svänga detta.

Det är nämligen den relativt välbärgade medelklassen som nu ger sig till känna och som fått luft under vingarna. Som John Kenneth Galbraith förutspådde redan på 1950-talet kan det uppstå en situation där de välutbildade, friska och relativt välmående med hjälp av en politisk majoritet och ett bättre kunnande tar makten från de övriga samhällsmedlemmarna.

Vattendelare i vårt land var föga överraskande nittiotalskrisen som i sin tur ledde till nedfrysning av den sociala utvecklingen i form av bidrag och sociala tjänster. De högerideologiska krafterna fick då äntligen det tillfälle de väntat på under hela 80-talet. Ironiskt nog tvingade det ekonomiska läget även socialdemokraterna in i detta sociala nedfrysnings- och nedmonteringsarbete.

Det är det politiska priset för detta engagemang som nu betalas. Att ändra läget kan därför inte ske i en handvändning. Det skulle kunna kräva en politisk radikalisering som för närvarande ter sig ganska avlägsen. Det skulle säkert också kräva att de ideologiskt kapabla och intellektuella med sociologen Ulrich Becks ord "tar på sig klasskampskostymen". Inte heller på den fronten ser det särskilt lovande ut. Men, visdomen ur gamla versböcker heter ju "livet går i kors och tvärs ...", och vinden vänder nog en vacker dag.