De varugruppsansvariga på S-market i Lieksa kommer på jobb varje morgon klockan sex. De varor som skall säljas blir inte tillgängliga för kunderna automatiskt. Flyttandet av förpackningar kräver inte bara muskelkraft utan också redskap.

När den nya arbetarskyddskommittén på Nordkarelens andelslag PKO inledde sin verksamhet år 2007 inledde den en utbildning för arbetsgemenskapen. Via utbildningen utkristalliserades olika utvecklingsprojekt på de olika butiksenheterna i andelslaget, som verkar på 13 orter. Handelsbranschens arbetarskyddsfullmäktige Riitta Seppänen tog sig an att förbättra informationsgången i de olika butikerna.

– Arbetarskyddet är eftersatt inom handeln. I och med att det stadgas i lagen har man trott att det räcker att skriva in det i sina statuter. Inom industrin ser man bättre behovet av arbetarskydd, men i servicebranschen har man haft för sig att farorna är färre, påpekar Seppänen.

De som arbetar inom handeln har emellertid besvär i axlarna och nacken, i ryggen och stöd- och rörelseorganen och sjukledigheter som beror på belastningen. Arbetstakten har ökat i marketarna de senaste åren.

– Man anser inte allmänt att butiksarbetet är monotont, eftersom arbetarna inte står vid ett löpande band. Ändå utförs samma upprepade rörelser också i butikerna från dag till dag. Varje morgon lossas lastpallarnas olika förpackningar, man sitter i kassa och gör också där samma upprepade rörelser. Härvidlag är det nog på plats med en attitydförändring i vår bransch.

Redskapsidrott

På senare tid har man i PKO:s affärer börjat fästa uppmärksamhet vid användningen av hjälpmedel. Man har också skaffat nya redskap som lättar på belastningen. I dagligt bruk har man nu lastningskärror, hjulvagnar, underlag och pallar. För att underlätta kassaarbetet har man skaffat sadelstolar.

När man köper ett korvpaket på ett par hundra gram eller hönsstrimlor som väger knappt ett halvkilo tänker man inte att de som radar plastbackar och lådor av dem fulla har ganska stor totalvikt att hantera. Att flytta charkuterivaror från lastpallar till hyllor är också det allra tyngsta skedet.

För att få arbetet att löpa när man använder hjälpmedel måste man sträcka upp sig, i synnerhet om varorna inte går lätt att nå. Under dagar, veckor och år som går är lättnaden ändå betydande, bara man kommer ihåg att använda lastningskärrorna istället för att bära allting i famnen. På hjulen rullar lasten lätt mellan hyllorna och från rätt nivå är det lätt att lyfta varorna på sina platser.

I S-market i Leksa har de här hjälpmedlen börjat användas av såväl gamla arbetstagare som av tillfälliga inhoppare. Marketchefen Terhi Luoma använder elefantfotspallen i många olika situationer.

– Det är svårt att lyfta lådorna högst upp om man måste stå på tå. Också för att nå upp till de översta hyllorna använder jag pallen, för annars kanske jag sträcker på mig på fel sätt.

– Pallen går ju att använda också som sittplats, påminner Riitta Seppänen. När man lägger in varor i de understa hyllorna lönar det sig att finna bästa arbetsställning för ryggen.

"Coolt"

Terhi Luoma ställer sig t.o.m. på knä när hon fyller på i hyllorna. På det sättet räcks hon bäst till de bakre delarna av ingredienshyllorna.

– När jag jobbar i kylspringan på golvet tar jag gärna en bit papp under knäna för det drar kallt.

– Också bitar av tjälskydd rekommenderas som knävärmare, men jag tycker att man helt enkelt borde förbättra arbetskläderna, så att det här arbetsskedet blir lite mänskligare, säger Riitta Seppänen.

– De som tillverkar arbetskläder borde komma med och fundera ut ett plagg som värmer och skyddar knäna.

En sportig ung man, Simo Saarikivi, som arbetar tillfälligt här efter armén innan studierna börjar, betraktar hjälpmedlen som självklara.

– Om jag inte kommer på dem själv ber jag om råd. Man lär sig också genom arbetet.

Nu är arbetarskyddet högs på listan när man introducerar nya arbetstagare.

– När man genast som ny lär sig goda arbetsställningar och att använda hjälpredskap blir det en vana. Det är betydligt svårare att rubba på gamla dåliga vanor än att vänja sig vid nya, kommenterar Riitta Seppänen.

Raija Laukkonen tvingades sluta sitt jobb som städerska på grund av reumatism och är nu här på två månaders provarbete. För henne är hjälpredskapen ett måste.

– Det kunde stå elefantbenspallar i alla hyllkorridorer.

Stöd i tid

I PKO:s affärer har man också tagit i bruk en metod med tidigt stöd i samband med utvecklingsprojektet. Idén är att kunna komma ifrån den arbetsrelaterade sjukfrånvaron, berättar arbetarskyddsfullmäktige Riitta Seppänen.

– Avsikten är inte att börja vakta och spionera på arbetstagarna. Man får fortfarande bli sjuk! Tanken är att söka orsaken bakom upprepade besvär och reda ut om de beror på arbetet.

Om sjukdomens symptom eller besvär kan underlättas genom arbetsarrangemang, så genomför man sådana.

– Den drabbade får andra slags arbeten åtminstone tillfälligt. Jag tycker det är en bra modell, bara vi får människor att förstå de möjligheter den ger.

Samarbetet med företagshälsovården har också fördjupats.

– Personalen där kommer hit till oss och ger oss råd.

Riitta Seppänen som började arbeta på butik år 1976 bär spår av arbetets belastning i sin egen kropp. Tre dagar i veckan arbetar hon heltid som arbetarskyddsfullmäktige inom hela Norra Karelens distrikt, slutet av veckan arbetar hon på butiken i Lieksa.

– Nacken, axlarna och ryggen tar stryk. Man märker det inte när man är ung, men med åldern kommer besvären. Vi jobbar ju mycket stående och gående på stengolv, så det är viktigt att man har god grundkondis för att orka.

Riitta Seppänen uppmanar folk att satsa på skorna.

– Nu märker jag nog, jämfört med unga år, att man inte gör någonting alls med gamla dansskor på de här golven. Med jämna mellanrum har vi tagit upp frågan om arbetsskor med vår arbetsgivare, men tillsvidare får vi nog skaffa skorna själva.

Att sköta sin egen kondition är upp till var och en.

– Vi får simhallsbiljetter till lägre priser, arbetsgivaren stöder också andra motionsformer.

JOHANNA WESTERSUND
Översättning: ASTRID NIKULA