Permitteringar är dock ett trubbigt instrument i kommunala sammanhang. Egentligen helt olämpliga. De har inrättats för att företag med fallande orderingång skall kunna ta sig över svackan utan att behöva säga upp personal. Logiken är att när det inte finns arbete att utföra kan man inte heller ha personal på jobb. Men det är ju inte detta det handlar om i kommunerna. Här finns arbetsuppgifterna kvar fastän pengarna tryter. Vid permittering ökar då arbetsbördan för den del av personalen som för tillfället inte är permitterad.

Dilemmat är att kommunerna saknar egentliga konjunkturpolitiska instrument att ty sig till. Detta borde vara statens uppgift. Staten borde tillfälligt skjuta till pengar så att kommunerna kan sköta sina uppgifter även i kristider. Men det ansvaret har regeringen inte axlat — åtminstone inte fullt ut. Det gjorde den förövrigt inte under nittiotalskrisen heller. Och kommer väl knappast nånsin att göra om man gör en krass bedömning av läget. För när det är ebb i de kommunala kassorna har också statens brist på pengar.

Därför borde man se över systemet så att kommunerna skulle få beredskap att själva hantera konjunktursvängningarna. Närmast vänds då blickarna mot samfundsskatten. Kunde man tänka sig någon form av obligatorisk fondering av en del av samfundsskatteintäkten för att bygga upp kommunala konjunkturbuffertar? Det kunde väl åtminstone vara värt en utredning i detta kommittéernas förlovade land.

HANS JERN