Familjeföretaget, som tillverkar värmeväxlare, har varit Uotilas arbetsgivare i fem år. Uotila kom till Vahterus från en svetsarkurs som vuxenutbildningsanstalten i grannstaden ordnade. Kursen var skräddarsydd för de lokala metallföretagen.

– Jag hade svetsarerfarenhet sedan tidigare, från mitt arbete på bilfabriken i Nystad. Två år varade jobbet, så tog det slut i och med en permittering, tecknar Uotila för vår tolk.

Uotila är så till vida speciell som hörselskadad att han aldrig har upplevt någon diskriminering i arbetslivet. Hans period som arbetslös varade inte mer än en vecka i samband med permitteringen. Han har inte heller behövt söka jobb, för både bilfabriken och nu Vahterus har bett honom komma.

– Åtminstone har jag inte själv lagt märke till någon diskriminering. Vad nu det kan bero på. Mina döva vänner har nog kunnat vittna om tråkiga händelser. Enligt mina egna erfarenheter har arbetsgivarnas fördomar minskat de senaste åren, tror Uotila.

Korrespondens

Uotila säger att han klarar av svetsarjobbet lika väl som sina hörande arbetskamrater. Vahterus huvudförtroendeman Miikka Lappalainen nickar instämmande.

– En svetsare kan rentav ha nytta av att inte höra. Synen är det viktigaste sinnet vid svetsning. Man måste hela tiden kontrollera hur fogarna lyckas. Jag kan koncentrera mig helt på det jag ser. Det underlättar också att jag har ett mer utvecklat känselsinne. Jag känner igenom handskarna om inte svetsen fungerar som den skall, berättar Uotila.

Lappalainen berättar att man inte just har behövt göra några förändringar på arbetsplatsen på grund av Uotilas dövhet. Den viktigaste ändringen är att trucken, som kör omkring i fabrikshallens gångar, har försetts med ett blinkande varningsljus. När Uotila ser blinken vejer han för trucken.

– Eventuella riskmoment här är just truckarna och tunga transporter som man inte kan varna muntligt för. Knappast kan vi någonsin helt eliminera alla risker, tror Lappalainen.

Han säger att arbetarskyddsmyndigheterna inte har föreslagit några specialarrangemang på grund av Uotilas dövhet.

Inom företaget har man satsat på att lära sig kommunikation mellan döva och hörande. Efter de första arbetsveckorna har man därför inte behövt anlita någon teckenspråkstolk. Man talar med varandra med hjälp av papperslappar och enkla handtecken. En del av arbetskamraterna har lärt sig grunderna i teckenspråk. I kafferummet har man teckenspråksguider framsatta. Officiell företagsinformation får Uotila via e-posten eller på A-fyrorna på anslagstavlan.

– Om vi får nya arbetsuppgifter kan vi alltid visa konkret hur man skall göra, nämner Lappalainen.

Huvudförtroendemannen kommer ihåg att inskolningen i svetsarens arbetsuppgifter måste skötas på annat vis, när Uotila var ny i huset.

– Det gällde att fundera ut vad man skulle göra när Jonne inte kan höra och de andra inte kan teckna. Vi hade en tolk med i början och så korresponderade vi. Introduktionen var annorlunda och kanske lite långsammare än normalt, men Jonne har lätt att lära sig och är inte rädd för att försöka, minns Lappalainen.

Också arbetskamraterna fick fundera ut hur de skulle kommunicera.

– Klart att man måste lära sig sådant som att man inte kan smyga upp bakom ryggen på honom och knacka honom på axeln. Man måste ju visa sig först, så man inte skrämmer karln, tillägger huvudförtroendemannen.

Det är inte bara jobbsaker man talar om. På kafferasterna samtalar man obehindrat med hjälp av papperslappar om både fritiden och dagsaktuella frågor.

– Man behöver inte skriva varje ord. Om någon skrattar brukar jag fråga vad de just talade om, men miner och gester berättar också en hel del. Min dövhet har inte hindrat mig från att bli en i gänget. Jag är så van vid att leva i de hörandes värld, berättar Uotila som också växte upp i en hörande familj.

Rimlig anpassning

Arbetsgivare är ofta rädda för att det blir dyrt att anställa döva. På Vahterus fanns ingen sådan rädsla.

– I början ville arbetsgivaren bekosta tolkningsutgifterna men det satte jag stopp för, för jag har rätt till stadens tolkningstjänst. Några andra kostnader var knappast aktuella. Jag är ju bara döv, det är inte så stor skillnad, konstaterar Uotila.

Han kan inte minnas att man skulle ha nämnt hans funktionshinder med ett ord vid anställningsintervjun. Uotila tror att företagsledningen på förhand hade funderat ut vilka saker som kan bli aktuella om man anställer en döv vid fabriken, fastän man inte tog upp frågan med honom själv.

Den s.k. likabehandlingslagen som genomgår en omskrivning som bäst, förpliktar arbetsgivaren att i rimlig utsträckning anpassa arbetsförhållandena så att en arbetstagare med funktionshinder kan utföra sitt arbete.

Lappalainen och Uotila funderar över var gränsen går för vad som är rimligt.

– Någonstans går den ju. Ett sådant här arbete kan inte utföras med vilket funktionshinder som helst. Inte för att det finns någon som skulle reagera på om en är döv och en annan kanske går på ett konstigt sätt, bara människan kan arbeta, säger Lappalainen och tillägger att anpassandet är desto svårare ju rörligare ett arbete är. Om man tvingas flytta sig mycket från en plats till en annan och utföra olika arbetsskeden måste nog arbetsmiljön planeras bättre.

De två männen tror inte att man någonsin lyckas eliminera all diskriminering på arbetsplatserna hur väl man än lyckas formulera lagens bokstav.

– Människor är nu som de är, inte lyckas man rucka på folks attityder så lätt, tror huvudförtroendemannen.

Den kommitté som bereder den nya lagen anser att man kunde förplikta arbetsgivarna att systematiskt främja likabehandling på arbetsplatserna.

Lappalainen påpekar att arbetstagarnas representanter måste få medverka om det skall uppgöras nya planer.

– Visst är det bra att alla har rätt till arbete när vi nu lever i ett sådant här samhälle. Räkningar får vi alla och vi måste ju leva också, säger Lappalainen.

ANU VALLINKOSKI
Översättning: ASTRID NIKULA
Foto: ROBERT SEGER